"Av gnistan födes flamman" (V.I. Lenin). "En enda gnista kan tända en hel präriebrand" (Mao Zedong).

6 maj 2011

Frågan om självständighet och initiativ inom enhetsfronten

Erfarenheterna från SKP (1973-1987) bör diskuteras. I avvaktan på underlag, studera Mao! Här följer en artikel från 1938 om enhetsfronten. red


Frågan om självständighet och initiativ inom enhetsfronten
Mao Zedong
Den 5 november 1938

HJÄLP OCH EFTERGIFTER BÖR VARA POSITIVA, INTE NEGATIVA
Alla politiska partier och grupper inom enhetsfronten måste hjälpa varandra och göra ömsesidiga eftergifter för ett långsiktigt samarbetes skull, men denna hjälp och dessa eftergifter bör vara positiva, inte negativa. Vi måste befästa och bygga ut vårt eget parti och armén, men samtidigt bör vi hjälpa vänskapligt sinnade partier och arméer att befästa och utveckla sig. Folket vill att regeringen ska tillmötesgå dess politiska och ekonomiska krav, men samtidigt vill det ge regeringen all möjlig hjälp att föra försvarskriget. Fabriksarbetarna kräver bättre villkor av företagsägarna men samtidigt arbetar de hårt i försvarskampens intressen. för att främja enhet mot utländsk aggression bör godsägarna sänka arrendena och räntorna, men samtidigt bör bönderna betala arrendena och räntorna. Alla dessa principer och riktlinjer för ömsesidig hjälp är positiva och inte negativa eller ensidiga. Samma bör gälla om de ömsesidiga eftergifterna. Varje part bör avhålla sig från att undergräva den andra parten och. från att skapa hemliga particeller inom den andres parti, regering eller armé. För vår del organiserar vi inga hemliga particeller inom Kuomintang, dess regering och armé. Sålunda får Kuomintang sinnesro, vilket tjänar försvarskriget, Ordspråket: "Avhåll dig från att göra vissa saker så att du kan utföra andra ting"[1] passar precis in på fallet. Ett nationellt försvarskrig skulle ha varit omöjligt om inte Röda armén omorganiserats, förändringar i administrationen av de röda områdena företagits och politiken för väpnat uppror uppgivits. Genom att göra eftergifter på sistnämnda områden har vi uppnått framgångar i fråga om det nationella försvarskriget; negativa åtgärder har givit positiva resultat, "Att falla tillbaka för att kunna bättre ta ett språng framåt"[2]— detta är leninism. Det strider mot marxismen-leninismen att se eftergifter som någonting rent negativt. Det finns naturligtvis exempel på rent negativa eftergifter — Andra internationalens doktrin om samarbete mellan arbete och kapital[3] resulterade i att en hel klass och en hel revolution förråddes. I Kina var både Chen Tu-hsiu och sedan Chang Kuo-tao kapitulanter; kapitulationismen måste kraftigt bekämpas. När vi gör eftergifter, faller tillbaka, går över till defensiven eller avbryter vår framryckning i vårt förhållande till antingen bundsförvanter eller fiender, bör vi alltid se dessa handlingar såsom en del av hela vår revolutionära politik, som ett ofrånkomligt led i den allmänna revolutionära linjen, som en av krökarna i en sick-sackkurs. Med ett ord, de är positiva.

IDENTITETEN MELLAN DEN NATIONELLA KAMPEN OCH KLASSKAMPEN
Att vidmakthålla ett långvarigt krig genom långvarigt samarbete eller, med andra ord, att underordna klasskampen den nuvarande nationellakampen mot Japan — detta är enhetsfrontens grundläggande princip. I enlighet med denna princip bör partiernas och klassernas självständiga karaktär och deras självständighet och initiativ inom enhetsfronten bevaras och deras grundläggande rättigheter bör inte offras för samarbetets och enhetens skull, utan måste tvärtom beslutsamt upprätthållas inom vissa gränser. Endast på detta sätt kan samarbetet främjas, ja, endast på detta sätt kan det bli samarbete över huvud taget. Annars kommer samarbetet att förvandlas till sammanslagning och enhetsfronten kommer oundvikligen att offras. När kampen har en nationell karaktär antar klasskampen formen av nationell kamp, vilket visar identiteten mellan de båda. Å ena sidan får inte de politiska och ekonomiska kraven från de olika klasserna i en given historisk period vara sådana, att de stör samarbetet; å andra sidan bör den nationella kampens krav (behovet att bekämpa Japan) vara utgångspunkten för all klasskamp. Sålunda består det inom enhetsfronten identitet mellan enhet och självständighet och mellan den nationella kampen och klasskampen.

"ALLTING GENOM ENHETSFRONTEN" ÄR FEL
Kuomintang är det parti som sitter vid makten och hitintills har det inte tillåtit enhetsfronten att anta organiserad form. Det är omöjligt att bakom fiendens linjer tillämpa idén om "allting genom enhetsfronten", ty där måste vi handla självständigt och ha initiativet i egna händer samtidigt som vi håller fast vid de överenskommelser som Kuomintang har godkänt (t ex Programmet för väpnat motstånd och nationens uppbyggande). Eller vi kan handla först och rapportera efteråt, i förväg genomföra det som Kuomintang kan tänkas godkänna. T ex så skulle aldrig kommissarier för förvaltningen ha utnämnts eller trupper skickats till provinsen Shantung, om vi sökt få detta gjort "genom enhetsfronten". Det sägs att det franska kommunistpartiet en gång lade fram en liknande paroll, men det var antagligen därför att i Frankrike, där en gemensam kommitté av alla partier redan fanns och Socialistiska partiet var ovilligt att handla i enlighet med det gemensamt godkända programmet och ville ha sin egen vilja igenom, kommunistpartiet måste framföra en sådan paroll för att hålla Socialistiska partiet tillbaka, och säkert är att det inte gjorde detta för att binda sig självt. I Kinas fall har Kuomintang berövat alla andra politiska partier lika rättigheter och försöker tvinga dem att följa dess order. Om denna paroll är avsedd som ett krav om, att allting som Kuomintang gör måste gå genom oss, är den både löjeväckande och omöjlig. Om vi på förhand måste få Kuomintangs godkännande för allt vi gör, vad händer då om Kuomintang inte ger sitt godkännande? Eftersom Kuomintangs linje är att begränsa vår tillväxt, finns det inget som helst skäl att föreslå en sådan paroll, som helt enkelt binder oss till händer och fötter. För närvarande finns det saker som vi borde skaffa Kuomintangs förhandsgodkännande av, som t ex våra tre divisioners utbyggande till tre armékårer — detta är att rapportera först och handla efteråt. Det finns andra saker som Kuomintang kan få veta sedan de genomförts, såsom utbyggandet av våra styrkor till över 200.000 man — detta är att handla först och rapportera efteråt. Det finns också saker, såsom inkallandet av gränsområdets kongress, vilka vi kommer att utföra, tillsvidare utan att rapportera, eftersom vi vet, att Kuomintang inte kommer att gå med på dem. Det finns ytterligare saker vilka vi för närvarande varken kommer att göra eller rapportera, därför att de skulle kunna skada hela läget. Kort sagt, vi får inte splittra enhetsfronten, men vi får inte heller låta oss bindas till händer och fötter. Därför bör parollen "allting genom enhetsfronten" inte framföras. Om "allting måste underställas enhetsfronten" tolkas som "allting måste underställas" Chiang Kai-shek och Yen Hsi-shan, är denna paroll också felaktig, Vår politik innebär självständighet och initiativ inom enhetsfronten, en politik av både enhet och oavhängighet.

NOTER
[*]Detta är en del av kamrat Mao Tse-tungs slutanförande vid Sjätte Centralkommitténs sjätte plenarmöte. Då var problemet om självständighet och initiativ inom enhetsfronten en av de allra viktigaste frågorna rörande den antijapanska enhetsfronten, en fråga i vilken det fanns meningsskiljaktigheter mellan kamrat Mao Tse-tung och Chen Shao-yu. Vad det i grund och botten handlade om var den proletära ledningen inom enhetsfronten. I sin rapport i december 1947 ("Det nuvarande läget och våra uppgifter") summerade kamrat Mao Tse-tung dessa meningsskiljaktigheter:
Under försvarskriget bekämpade vårt parti idéer som liknade kapitulanternas (Chen Tu-hsius kapitulationism under det Första revolutionära inbördeskrigets period), det vill säga, sådana idéer som att göra eftergifter för Kuomintangs folkfientliga politik, att ha mer förtroende för Kuomintang än för massorna, att inte våga väcka och ge fritt spelrum åt masskamp, inte våga utvidga de befriade områdena och folkets arméer inom de delar av landet som ockuperats av japanerna samt att ge ledningen i Försvarskriget till Kuomintang. Vårt parti förde en beslutsam kamp mot sådana vanmäktiga och degenererade idéer, vilka gar emot marxismen-leninismens principer, och genomförde beslutsamt sin politiska linje att "utveckla de progressiva elementen, vinna över mittenstyrkorna och isolera den yttersta högerns krafter", samt utvidgade med kraft de befriade områdena och Folkets befrielsearmé. Detta inte enbart befäste vårt partis möjligheter att slå den japanska imperialismen när den angrep oss, utan gjorde det möjligt för oss att efter den japanska kapitulationen, då Chiang Kai-shek inledde sitt kontrarevolutionära krig, obehindrat och utan förluster svänga in på linjen att bekämpa Chiang Kai-sheks kontrarevolutionära krig med ett folkets revolutionära krig och vinna stora segrar inom en kort tid. Alla partikamrater måste hålla dessa läxor ur historien i fast minne.

[1]Citat ur Mencius,

[2]V. I. Lenin, "Översikt av Hegels bok Föreläsningar om filosofins historia", Samlade verk, ryska uppl., Moskva 1938, bd 38. s. 275.

[3]"Doktrinen om samarbete mellan arbete och kapital" är den Andra internationalens reaktionära doktrin som förespråkar sådant samarbete i de kapitalistiska länderna och motsätter sig att borgarnas välde kullkastas genom revolution och att proletariatets diktatur skapas.

4 kommentarer:

  1. Hej Stefan! varför tycker du att nu är det viktigt att diskutera "Erfarenheterna från SKP (1973-1987)...."?
    har det inte hela tiden från mitten på 80talet varit viktigt eller?
    Kampen mot nedmonteringen av folkhemmet är viktig och nödvändig.
    Även kampen mot krigshundarna i den svenska imperialistdrömmen och deras stöd till Nato!
    Vilken uppgift är då viktigast? Att vinna ett omfattande stöd mot krigspolitiken tror jag är viktigare då den kan samla ett bredare underlag som också i det arbetet och kampen skolas. Det är möjligt att det finns något med nyanserat sätt att se det på och att uttrycka det på? Vad tycker du?
    Sten Sandberg

    SvaraRadera
  2. Hej Sten. Vem är du? Är du Sten från Happavesi eller nån annan Sten? Är det viktigt att NU diskutera erfarenheterna från SKP... Kanske har det nu gått så lång tid att man börjar kunna se mer objektivt på saken. Dessutom gör sig allt oftare ett behov påmint av att återknyta till det goda i SKP. Ett odogmatiskt centrum för erfarenhetsutbyte, en inspirerande motor med högt ställda mål - ett annat samhällssystem, övervinnande av imperialismen och kapitalismen som ständigt leder till krig och kriser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Stefan!
      Ja det var ett tag sedan jag var inne här. Ingen mailkö direkt. Just det hapavesi men det är länge sedan nu!
      "Ett odogmatiskt centrum för erfarenhetsutbyte" hur skulle man kunna skapa ett sånt? Dessa diskussioner drar till sig alla, väl?
      "övervinnande av imperialismen och kapitalismen" ja det handlar ju om det jag uttryckte. Försvara folkhemmet mot nyliberal agrresiv marknad och enas för att få ett slut på sverigen nato engagemang och arbeta mot imperialismen, främst i mellerstaösten. Det finns säkert möjligheter att bättre formulera sig och möjlighet att skapa ett motstånd, på sikt. Erfarenhetsutbyte borde väl transformeras ut i politisk handling också, tycker jag.
      kort men så här ungefär.

      Radera
  3. Verkligen kul att höra av dig Sten. Kan du inte höra av dig? Jag menar per telefon eller så?
    Skriv och berätta var du finns...

    SvaraRadera