"Av gnistan födes flamman" (V.I. Lenin). "En enda gnista kan tända en hel präriebrand" (Mao Zedong).

24 februari 2013

Svar till Anders Carlsson om "maoismen"

Kommunistiska partiet - f d KPML® - tar avstånd från maoismen läser jag i en artikel av partiordföranden Anders Carlsson 9 februari.

Argumenten för det ställningstagandet tycks mig grumliga.


Med "maoismen" måste man ju rimligen mena den form och utveckling av den marxist-leninistiska traditionen som förespråkades och praktiserades av Mao Zedong. Då måste ställningstagandet grundas på en konkret analys av Maos skrifter och praktik.

I Anders Carlssons inlägg hittar vi nästan ingenting av detta. Det säger sig självt att Mao Zedong inte kan göras ansvarig för de kapitalistfarare och mångmiljardärer som idag tagit rodret i Kinas kommunistiska parti; Maos teori gick ju i mycket ut just på att varna för och förebygga risken för ett sådant maktövertagande. Inte heller kan Mao Zedongtänkandet lastas för vad olika smågrupper som kallar sig maoistiska har haft för sig.

Anders Carlsson skriver att "maoismen" främst är en teori för bonderevolution och att dess svenska anhängare skulle ha påstått att "bonderevolutionens teori och praktik är allmängiltig och därmed tillämplig också i vår del av världen".

Det är en beskrivning som jag tror få maoister - kvarvarande eller tidigare - känner igen sig i.

Dessutom är det en förminskande beskrivning av Mao Zedongtänkandet, som hade bäring långt utanför det kinesiska bondesamhället. Det var inspirationskälla för en annan utveckling av den internationella socialismen än den som ägt rum i Sovjetunionen. Kulturrevolutionen var ett försök att införa återkommande rörelser som skulle förhindra byråkratisering av stat och parti och att borgerliga element tog makten. I en rad konkreta demokratiska problem ställde kineserna under Maos ledning frågorna på ett annat sätt. T ex gick man emot den sovjetiska uppfattningen om enmansstyre på företagen med olika modeller för kollektivt styre. Allt detta är Anders Carlsson medveten om men vill av något skäl inte erkänna dess betydelse. Hans kritik av "stora språnget" tycks påverkad av sentida Maofobier. För en materialist är det omöjligt att inte se sambandet mellan Kinas primitiva kapitalackumlation under Mao och det ekonomiska "under" som kapitalistfararna tar åt sig äran av.


Kinas kritik under Maos ledning av den "fredliga samexistensen" och hävdandet av de nationella befrielsekrigens avgörande roll i kampen mot imperialismen var också en utveckling som har vidare betydelse än Kinas nationella praktik.

Den enda ansatsen till egentlig politisk kritik av Mao Zedongs tänkande är Carlssons påstående att "maoismens grund i klassamarbete utgör dess akilleshäl". Samtidigt som han anför denna tes - som vi tidigare har hört till leda av trotskisterna - så säger han att den saken får diskuteras någon annanstans.

En så viktig teoretisk upptäckt borde naturligtvis ha underbyggts. Men det får vi alltså vänta på.

På en punkt kan jag i viss mån förstå Anders Carlssons resonemang. Kinas politik mot det sena Sovjetunionen som folkens huvudfiende framstår naturligtvis i backspegeln som bisarr. Där vill jag först säga något i sak:

- Ingen, inte heller Kina, kände till, eller kunde känna till, den fulla vidden av Sovjetunionens inre kris och förstod att den stod inför sitt sammanbrott. Det är alltså lätt att med facit i hand kritisera dem som varnade för Sovjets roll.

- Det sena Sovjet förde verkligen en äventyrlig politik, främst uttryck i invasionen av Afghanistan, kubanska truppexpeditioner till Afrika mm. Man behöver bara läsa debatterna i politbyrån mellan den verklighetsfrämmande Gromyko och marskalk Achromejev för att inse att gerontokraterna tappat greppet.

- Maos tes att "revisionismen är fascism" är inte omedelbart sann, men en berättigad varning och en sannolik prognos. Vare sig i Ryssland eller Kina tror jag att de nya herrarna kommer att tillåta så mycket som ett minimum av demokrati vid första organiserade folkresning. De väldiga redskap som den socialistiska staten skapat sätts in för kapitalistiska syften, då blir det fascism.

Skp insåg om inte annat instinktivt att det faktiskt fanns skillnader mellan Kinas intressen som stat och den politik som måste föras i vårt land. Såvitt jag vet var SKP exempelvis alltid mot EEC/EU - i allra högsta grad. Men det fanns andra exempel på felbedömningar av världsläget, påverkade av Kinas politik - jag minns med en viss skam att jag vid ett tillfälle argumenterade för att USA:s Pershingrobotar på västtysk mark var en motvikt mot Sovjets imperialism. Jag minns också att vi var tämligen likgiltiga för Palmekommissionens konkreta förslag om en kärnvapenfri korridor genom Centraleuropa, ett förslag som verkligen hade kunnat bli ett hinder för Nato:s expansion.

Men ärligt talat - vad hade Mao Zedong att göra med våra misstag begångna i ungdomlig enögdhet?

Eftersom jag på sistone fått frågan av r-are vill jag passa på att säga att jag fortfarande anser att det var berättigat att stödja mujahedin mot Sovjetunionen i Afghanistan. Det afghanska folkets breda massor ville verkligen inte ha Sovjets militär där (som Achromejev insåg och så envist argumenterade i politbyrån).

Till KP:s medlemmar vill jag säga: kasta inte ut barnet med badvattnet! Och som Marx sa: Varje steg av verklig rörelse är viktigare än ett dussin program. Vilket är det verkliga steg av en verklig rörelse som KP vill börja med denna opåkallade ideologiska utrensning? Jag är idel öra.

Stefan Lindgren

6 kommentarer:

  1. Du glömde ge länken till Carlsson: http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/02/nar-r-brot-med-maoismen

    Jag ser hans artikel som ett försök att mota den lilla grupp oppositionella inom KP/RKU som bland annat har haft oförsyntheten att kritisera particentralen i Göteborg som gamla försoffade filurer som har partiet som levebröd. Annars hade det inte varit någon mening med artikeln antar jag, även om elden formellt riktas mot Mao. Men det kan ju inte sägas rent ut att det rör personlig kritik som man måste slå tillbaka.

    En intressant observation är att jag hittills inte sett något på oppositionens hemsidor om att de kallar sig maoister, även om de indiska naxaliterna anges som en inspirationskälla. Vissa skrivningar tyder snarare på ett ganska "brett" tänkande. Men de har ju nyss startat, så vi vet ju inte hur det kommer att bli.

    SvaraRadera
  2. Anders Carlsson pratar om sitt parti KP som ett parti på
    väg framåt och livskraftigt i motsats till SKP som gått i
    graven. Efter drygt 40 år så har mig veterligen KP bara fått tillräckligt med röster för att få in 2 medlemmar i Göteborgs Kommunfullmäktige mellan 1982-85.
    Målet för ett parti bör väl vara parlamentarisk makt, eller?
    Anledningen till bildandet av KFML(r) var alltså inte ett
    svar på det kapitalistiska samhället utan en distansering
    från maoisterna, och där sitter man fast.
    Till Stefan.
    Fakta om "Det stora språnget" vore bra om Kinas ledning
    kunde ge rätt proportioner. Nu cirkulerar allt ifrån
    Jan Myrdals 100.000-tals, hösten 2012 i UR:s program med
    anledning av 50-årsminnet av "Rapport från kinesisk by"
    där företeelsen knappt nämns. Till Frank Dikötters bok
    "Mao och den stora svälten" där man hamnar på 45 miljoner?
    Till Björn.
    "partiet som levebröd" är det inte statliga skattemedel
    som revolutionärerna lever på? Något att fundera över av
    principiella skäl.
    "oppositionens hemsidor" var hittar man dessa.

    Tommy Sjöberg

    SvaraRadera
  3. Tommy, här är länken till Oktoberrörelsen. På den sidan finns också länkar till de två underorganisationer som bildats. Hittills verkar KSG, kommunistiska studiegruppen, vara den mest aktiva.

    http://www.oktoberrorelsen.se/index.html

    KP bör väl få en del inkomster som har med de kommunala mandaten att göra, samt presstöd för Proletären. Sedan finns ju en trogen kader som ställer upp med gratisjobb antar jag.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  5. Det var hedervärt av Mao att inse vart det ledde med en enda tillåten hierarkisk organisation. Mindre hedervärt att inte ifrågasätta hela projektet när han nu begrep problemet.

    För som hans förslag till korrigering utvecklades blev det ju mest bara kaos av alltihop. Det är problemet med folk som inte begriper behovet av självständiga icke-statsuppknutna folkliga organisationer, vare sig dom heter Robespierre eller Mao. Eller för den delen Erlander eller Palme...

    SvaraRadera
  6. Till Jan W.
    Du skriver "folk som inte begriper behovet av självständiga icke-statsuppknutna folkliga organisationer" och jämför
    Robespierre och Mao med Erlander&Palme, den period jag
    själv har förstahandsuppgifter om är 1968-76 då fanns väl
    flera "icke-statsuppknutna folkliga organisationer" t.ex
    FNL-rörelsen, miljörörelsen m.fl eller hur menar du?

    Tommy Sjöberg

    SvaraRadera