En snart 40 år gammal debatt

1975-76 fördes i tidskriften Zenit en debatt om Kinas utrikespolitik

mellan Stefan de Vylder, Chilekommittén, och undertecknad, som då var

chefredaktör för Gnistan.

Eftersom det då och då refereras till debatten  kan det vara viktigt

att se vad som faktiskt sades. Trotskisterna har lagt ut den på
http://www.marxistarkiv.se/kina/debatt-kkp_skp_varldslaget.pdf.

När jag läser mitt eget inlägg nedan, är det några saker som slår mig.

Hur lite vi (jag) visste om vad framtiden bar i sitt sköte. Sovjets

Afghanistaninvasion kan man säga låg i förlängningen av mitt resonemang.

Men vad gäller bedömningen av Sovjets resp. USA:s styrka anade varken

jag eller de Vylder att Sovjet 16 år senare skulle upplösas.

Inte heller anade jag/vi den omvandling Kinas skulle genomgå. Från

socialistisk  tredje världen-ledare till tillväxtmotor i den

kapitalistiska världsekonomin.

Slutsats: Man ska aldrig säga aldrig.

Mitt resonemang att man i vissa lägen kan stödja en imperialistmakt

mot en annan är riktigt och på vissa punkter blev det ju också så att vi

stödde USA mot Sovjet. T ex i Afghanistanarbetet synade vi inte

hjälpkaravanerna som gick in till Massoud i Pansjir, där vår hjälp

sannolikt blandades med CIA:s.

Det kan försvaras. Om Sovjet inte hade invaderat Afghanistan hade det

säkert varit en rimligare ståndpunkt att stödja den folkdemokratiska

regeringen i Kabul mot infiltration från Pakistan.

Mitt resonemang att man  i den övergripande antiimperialistiska

kampen kan stödja länder som i och för sig inte uppfyller socialisters

krav på rättvisa samhällen, mänskliga rättigheter etc. är alltjämt

relevant.

Just de svenska trotskisterna vägrar ju stödja Syrien mot imperialistisk

inblandning med motiveringen att Syriens regim är reaktionär (ett omdöme

som för övrigt det syriska kommunistpartiet - som ingår i regeringen i

Damaskus - inte delar).

För övrigt är det den princip som jag försökte förklara som gör att man
fortfarande kan och måste stödja Kina i alla de avseenden som
landet fortfarande stödjer den nationella suveränitetens principer och
hävdar sin rätt mot USA-imperialismen och de gamla kolonialmakterna.

Den skillnad jag försöker göra mellan inre förhållanden och staternas

kamp är alltjämt en stötesten för många inom den s k "vänstern".

Hur ska vi ställa oss till inbördeskonflikten i Irak, nu när USA:s trupper

har lämnat landet? Somliga anser att svenska antiimperialister nu ska

stödja en fortsatt väpnad kamp mot regeringen Maliki. Personligen anser

jag den ståndpunkten är felaktig.

Konflikten i Irak har övergått från att vara en internationell till en i
huvudsak inre och sekteristisk konflikt, som bara kan lösas av det
irakiska folket självt utan inblandning.

Landet brottas med en rad problem efter USA:s ockupation, som på grund

av ockupanternas totala hjälplöshet ledde till att en shiadominerad

regim tog över, nära lierad med Teheran. I detta finns en historiens

list och ett visst mått av rättvisa eftersom shiiterna varit en

förtryckt majoritet. Men självfallet måste sunniterna som är nästan lika

många ackomoderas på fredlig väg.

Men när dagen Irak - trots USA:s koppel - upprätthåller normala

relationer med Iran och Syrien förtjänar det stöd. Och i rättvisans

namn måste man konstatera att någon total utförsäljning av landets

oljetillgångar till USA inte har ägt rum, tack vare

det irakiska folkets vaksamhet och ståndaktighet.

Jag slås naturligtvis också av tonen i debatten. Om jag mötte Stefan

de Vylder idag skulle det nog bli mer ett artigt samtal mellan två

elderly gentlemen. Men sådan var tiden, det kastades paj. Debatten
var ändå nödvändig och "vänstern" är i stort sett lika förvirrad idag som den var
då. Först efter att direkt ha stött USA:s (och Sveriges) ockupation av
Afghanistan har delar av vänstern så sakteliga börjat nyktra till.

I fråga om Libyen - samma vacklan inför en Nato-invasion. Och i fallet Syrien,
håller arabvärldens  sista någotsånär progressiva och sekulära stat på att
malas ner av medeltida USA/Saudi/Qatar/Turkiet-finansierade terrorister
medan vänstern - i bästa fall - tittar på. En del hojtar om direkt stöd till
en NATO-invasion  eller samlar stöd till Iraks sunniter att hänga
Iraks shiiter.

Inget av USA:s angreppskrig de senaste 20 åren har genomförts utan stöd
av betydande grupper som säger sig representera "mänskliga rättigheter" och
vänstervärderingar.

Stefan Lindgren

Om Kinas utrikespolitik

(Zenit november 1976)

I nr 46 har Zenits redaktion upplåtit utrymme åt Stefan de Vylder, ansvarig utgivare för Chile-kommitténs tidning, att ‘analysera bakgrunden till ... Kinas märkliga politik’ i en rad internationella frågor. Enligt samma redaktionella inledning har Kina tagit ställning för reaktionära krafter över hela världen, bl.a. Sydafrika.

Det är bra att de Vylder och tidskriften Zenit, som länge haft oförtjänt rykte av att vara ‘oberoende’, tar bladet från mun. Motsättningarna skärps och blir tydliga för alla dem som ännu inte tagit ställning.

På den ena sidan står de som vägrar fördöma Sovjetunionens imperialistiska utrikespolitik och fascistiska inrikespolitik – ty detta är omarxism! –, som förkastar folkens och staternas kamp för nationellt oberoende som ‘klasslöst prat’ och som bekämpar det socialistiska Kina med ryska propagandalögner.

På den andra sidan står de som bekämpar supermakterna och deras krigsförberedelser, och som kämpar för oberoende, nationernas befrielse och folkens revolution.

de Vylder argumenterar osakligt, ytligt och affekterat om Kinas utrikespolitik. Påståenden, som är uppenbart orimliga för den som det allra minsta följt Kinas långvariga kamp mot imperialismen (t.ex. att Kina skulle vara lierat med rasistregimerna i Södra Afrika), staplas på varandra. Genom att vantolka kinesiska nyhetstelegram bygger de Vylder upp en bild grundad på associationer och inte fakta.

Den avgörande bristen är dock att hela argumentationen hänger fritt i luften. Påståendena relateras inte till en analys av de faktiska förändringarna i världsläget eller till principerna för socialistiska länders utrikespolitik. Fördömandena är känslomässiga; Kina gör fel därför att deras ställningstaganden inte överensstämmer med de Vylders förväntningar.

En sak gör det viktigt att skärskåda de Vylders resonemang: det överensstämmer med en tendens i synen på världsläget som gör sig gällande alltifrån Dagens Nyheter och Aftonbladet till Chilebulletinen och Norrskensflamman. Stora delar av den allmännare ‘vänstern’ har i synen på världsläget, Sovjetunionen, krigshotet samt Kinas utrikespolitik gått i skön allians med delar av borgerskapet och dess opinionsbildande ‘etablissemang’.

I cirkulärartiklar i den socialdemokratiska A-pressen har Kinas förmenta stöd till Pinochet-juntan fördömts. Förre statsministern Palme förklarade på ett cocktailparty i New York i början på året att Kina för en ‘cynisk’ och ‘omoralisk’ utrikespolitik och han anklagade Kina för att vilja driva Sverige in i NATO. Dagens Nyheter förklarade i en kommentar till Mao Tse-tungs död den 20 september att Kina genom sin utrikespolitik ‘motverkar både socialism och sina egna intressen’.

Den nya är förstås inte Kina-fientligheten. Korrekt rapportering om folkets Kina har under de gångna 28 åren tillhört undantagen. Det nya är förtecknen, att Kina kritiseras från förment progressiva, men i grund och botten prosovjetiska, positioner.

Grunderna för den kinesiska utrikespolitiken

Den som försöker tränga bakom dagens rubriker och följa tråden i den kinesiska utrikespolitiken sedan folkrepublikens grundande kan inte undgå att slås av den kontinuitet som präglat denna.

I samband med att f.d. USA-presidenten Nixon besökte Kina 1971 och Kina kunde inta sin rättmätiga plats i FN uppkom en våg av spekulationer och anklagelser mot Kina för att ‘svika’ sina ideal.

Kina bröt den amerikanska blockaden och rader av stater som tidigare inte erkänt Kina gjorde nu detta. Förbindelserna med Iran, Etiopien, Pakistan, Sudan osv. togs till intäkt för på-ståenden om att Kina börjat ‘samarbeta’ med reaktionära regimer.

Innan de Vylder själv drogs med i malströmmen förmådde han i en debatt som Internationella studier anordnade i juli 1974 hålla huvudet kallt:

‘Man bör nog inte bortse från den starka kontinuitet som ändå finns i Kinas utrikespolitik’, förklarade de Vylder. ‘Det finns ju väldigt mycket i den som man kan återfinna i politiken från början av 50-talet, främst när det gäller relationerna till USA. De mest grundläggande principerna för utrikespolitiken är oförändrade, så som de lades fram i de s.k. Fem punkterna – panch shila – vid Bandung-konferensen 1955 ... Det nya i Kinas utrikespolitik ligger inte i att kineserna vill ha diplomatiska och kommersiella förbindelser med snart sagt alla stater i världen – det har man alltid velat ha ...’ (Internationella studier 4/75).

Den fredliga samlevnaden

För att förstå den kinesiska utrikespolitiken är det, som de Vylder påpekar nödvändigt att gå tillbaka till de fem principerna om den fredliga samlevnaden.

Efter andra världskriget uppstod den tredje världen av nyligen befriade stater i Asien, Afrika och Latinamerika. De hade alla ett kolonialt förflutet, liksom ett närvarande hot och skiftande grader av imperialistiskt beroende gemensamt.

1955 sammanstrålade representanter för 29 unga stater med mer än en tredjedel av jordens befolkning till en konferens i Bandung. Mot imperialismens politik av inblandning, utpressning, hot, utsugning satte konferensen de fem principerna, tidigare formulerade av Kina och Indien i det s.k. Panch Shila-avtalet:

(1) ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet

(2) icke-aggression

(3) icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter

(4) jämlikhet och ömsesidig nytta

(5) fredlig samlevnad mellan stater.

Dessa principer bakom vilka stater med vitt skilda samhällssystem kunde enas, förkastades av USA-imperialisterna som ‘kommunistinspirerade’.

De som idag angriper Kina för ‘samarbete’ med ‘reaktionära’ regimer måste ställa sig själva frågan om det de angriper i själva verket är de principer för mellanstatliga relationer som fastställdes här. 

På samma sätt är det med kritiken av att Kina erkänner en rad stater med reaktionära regimer diplomatiskt. Detta har inget att göra med vad Kina anser om dessa regimer. Kina erkänner Sovjet diplomatiskt, trots att dess makthavare utpekas som den största källan till krigshotet i vår tid. Kina erkänner Tjeckoslovakien trots att dess regim stämplas som en marionettregim åt socialimperialismen. Varför skulle Kina då inte exempelvis erkänna också Chile?

Självfallet finns det undantag. Kina erkänner inte illegala statsbildningar som Sydkorea, Israel, Rhodesia och Sydafrika grundade på rasism och imperialistiska ockupationer. Denna kinesiska politik är inte någon nyhet. För den unga Sovjet-staten var principen om fredlig samlevnad ett livsvillkor. Genom freden med Tyskland i Brest-Litovsk förmåddes Tyskland stanna utanför interventionskriget. Genom avtal med Afghanistan, Iran (där Riza Khan sannerligen inte stod sin efterföljare Shahanshah efter i förföljelser mot kommunister) och Turkiet, alla slutna 1921, säkrades goda relationer till de sydliga grannarna. Genom avtal med Italien (som ej bröts av Moussolinis maktövertagande) och med England lyckades Sovjet slå in ytterligare kilar i en imperialistisk omgivning.

Kinas korrekta utrikespolitik har också lett till oerhörda framgångar och växande prestige för Kina, som idag har diplomatiska förbindelser med mer än 100 stater. Under de två senaste åren har ca 40 länders statschefer besökt Kina, flertalet från den tredje världen. Budskapet om Mao Tse-tungs död mottogs av hundratusentals vänner till Kina över hela världen med stor sorg – med minnesmöten och demonstrationer. Detta ska jämföras med de Vylders kraxande om att Kinas ‘prestige ... naggats i kanten’, KKPs broderpartier ‘reducerats till bisarra sekter’ osv.

Revolution kan inte exporteras

Det är vanligt att den fredliga samlevnadens principer uppfattas som ‘svek’ av socialistiska länder. Bakom sådan besvikelse över ett socialistiskt lands handlande ligger förhoppningen att detta borde göra något mer ‘aktivt’ för att främja världsrevolutionen.

I en intervju med Julio Scherer García för den mexikanska tidningen El Mercurio förklarade Chou en-Lai den 6 september 1971:

‘Revolutioner kan varken exporteras eller importeras. Bara folket är ansvarigt för sin nations öde ... geografiska gränser är den slutliga gränsen för alla revolutioner, men detta har inget att göra med spridandet av revolutionära idéer. Deras rike är världen’. (Citerat efter Peoples China, Vintage s. 479.)

T.ex. trotskisterna förkastar principen om ‘icke-inblandning’ som ‘kontrarevolutionär’ och förklarar frankt att det är ‘arbetarstatens’ plikt att ‘stödja revolutionen i ett kapitalistiskt land genom vissa trupprörelser och manövrer . . . Det finns också situationer, där det kan vara nödvändigt att strunta i ett kapitalistiskt lands territoriella integritet’ (Peter Cardoff ‘Kinas utrikespolitik’ Rött Forum, s. 251). Det är inte svårt att se att kritiken av vissa kinesiska ställningstaganden, som riktar sig mot den fredliga samlevnadens princip i sin yttersta konsekvens blir ett försvar för det imperialistiska Sovjetunionens politik.

Den principiella hållning Kina intog i den ‘stora polemiken’ med Sovjetunionen i frågan om fredlig samexistens har inte ändrats. I skriften ‘fredlig samexistens – två diametralt motsatta linjer’ (12 december 1963; återgiven i ‘The Polemic on the General Line of the International Communist Movement’, Peking 1965) summerar de kinesiska kommunisterna Lenins upp-fattning på följande vis: han fäste särskild uppmärksamhet på att upprätta vänskapliga förbindelser med länder som imperialisterna hotade och förtryckte. Han förklarade att ‘de grund-läggande intressena hos alla folk som lider under imperialismens ok sammanfaller’ och att ‘den imperialistiska världspolitiken leder till upprättandet av närmare relationer, förbund och vänskap mellan alla förtryckta nationer’. Han sa att Sovjetstatens fredspolitik ‘kommer mer och mer att framtvinga upprättandet av närmare band mellan RSFSR och ett växande antal grannstater’. Lenin sa också: ‘Vi ställer det nu som huvuduppgiften för oss själva att bekämpa utsugarna och vinna över cl, vacklande på vår sida – denna uppgift är världsomspännande. De vacklande innefattar en hel rad borgerliga stater, som hatar oss i egenskap av borgerliga stater, men som å andra sidan föredrar fred med oss i egenskap av förtryckta stater’ (s. 265).

De sovjetiska ledarna anklagades av KKP under 60-talets debatt inte för att vilja föra en politik av fredlig samlevnad gentemot USA eller för att inleda toppmöten med de ameri-kanska ledarna – ty detta önskade även Kina – utan för att göra den ‘fredliga samlevnaden’ i sin egen tappning till ‘den övergripande och överlägsna principen för att lösa samtida sociala problem’, för att förespråka ‘allsidigt samarbete’ med imperialismen och för att utsträcka den fredliga samlevnaden till att gälla också klasskampen i de kapitalistiska länderna och de förtryckta folkens kamp mot imperialistiska förtryckare.

I den ‘fredliga samlevnadens’ tecken övergav Sovjet-ledarna den proletära internationalismen och kom att vända sig mot de förtryckta folkens kamp i Algeriet, Kongo osv. Ja ‘varje gnista’ i den tredje världen sågs som något hotfullt, något som ‘kan utlösa en världsbrand’ (Chrusjtjov).

Mot denna syn – proletär internationalism eller fredlig samlevnad – polemiserade kineserna och menade att ett socialistiskt land måste tillämpa båda. Det är att märka att Kinas diplomatiska framgångar över världen inte rubbat landets stöd åt världens revolutionära befrielserörelser. Såväl det palestinska folket som de ännu ej befriade folken i södra Afrika kan påräkna Kinas politiska och materiella stöd. (OBS! Kina säljer till skillnad från Sovjet aldrig vapen utan ger sitt stöd gratis åt de folk som kämpar mot utländsk aggression och rasism). Trots Kinas diplomatiska förbindelser med Malaysia, Filippinerna, Thailand och Burma har stödet till befrielserörelserna och de marxist-leninistiska organisationerna i dessa länder aldrig upphört.

Krossa våra fiender en efter en

Den fredliga samlevnaden kan nu inte enbart förstås som en kompromiss med en fientlig omgivning. Den är i sig en form av kamp mot det imperialistiska världssystemet, ett sätt att ena alla som kan enas mot huvudfienden.

Kommunister är emot all imperialism. Men imperialismen uppträder inte, som några virr-hjärnor ibland tänkt sig, i skepnad av en homogen ‘världsbourgeosie’ som måste bekämpas lika hårt överallt och alltid. Den uppträder i form av imperialistiska stater, olika i styrka och aggressivitet. Små och svaga imperialistiska stater riskerar själva att slukas av de stora. Svaga stater växer sig starka och kräver ‘livsrum’. Den ojämna utvecklingen är ett kännetecken för imperialismen.

Redan innan befrielsen formulerade Mao Tse-tung i uppsatsen ‘Om politik’ (1940) en syn på omvärlden, som ännu idag vägleder de kinesiska ledarna:

‘Kommunistiska partiet bekämpar all imperialism, men vi skiljer mellan den japanska imperialismen, som nu begår aggression mot Kina och de imperialistiska makter som för närvarande inte gör det, mellan den tyska och italienska imperialismen, som är Japans allierade och har erkänt ‘Manchukuo’ och den brittiska USA-imperialismen som är motståndare till Japan, samt mellan 14

Storbritannien och Förenta Staterna av igår, som bedrev en München-politik i Fjärran östern och undergrävde Kinas motstånd mot Japan, och Storbritannien och Förenta Staterna av idag, vilka har övergett denna politik och nu är för Kinas försvarskrig. Vår taktik vägleds av en och samma princip: ‘att utnyttja motsättningar, vinna flertalet, bekämpa fåtalet och krossa våra fiender en efter en’. (Valda Verk del II, s. 425, vår und.)

Om samma synsätt som Mao Tse-tung tillämpade på den imperialistiska världen 1940 anläggs på världen av idag blir grundvalarna för den kinesiska utrikespolitiken tydliga. 1969 slog det kinesiska kommunistpartiets nionde kongress fast att det finns två supermakter som tävlar om att behärska världen.

Den styrkejämvikt och ‘terrorbalans’ mellan USA och Sovjet som då kunde iakttas var dock bara ett tillfälligt fenomen. De sovjetiska stridskrafterna rustades upp i mycket snabb takt medan USA led nederlag på flera håll i världen. Efter Indokina-kriget har USAs paktsystem i Asien (SEATO) rasat samman och de amerikanska trupperna tvingats lämna Vietnam, Laos, Kampuchea och Thailand. I Europa störtades fascistregimerna i Portugal och Grekland; USA förlorade ett kolonialt brohuvud i Afrika och Grekland utträdde ur det militära NATO-samarbetet.

Medan Sovjet ligger efter USA i ekonomisk styrka har Sovjet vad beträffar de flesta vapen-slag distanserat USA. 1968 var Sovjets rustningsutgifter 2/3 av USAs men är nu enligt svenska SIPRI ungefär lika stora, och enligt andra bedömare redan avsevärt större än USAs (1975 103,8 miljarder dollar mot USAs 92,8, enligt ‘Military Balance’, Der Spiegel 34/76).

I en rad av de senaste årens händelser har Sovjetunionen haft initiativet medan USA fått retirera. När amerikanska kongressen under Angola-kriget förhindrade president Ford att göra ytterligare vapenleveranser till Angola kunde Sovjet och dess allierade Kuba iscensätta en intervention i stor skala. I Portugal var Cunhals Moskva-trogna revisionistparti största parti i regeringen ända fram till hösten 1975.

De kinesiska kommunisterna tvekar inte att utpeka dagens Sovjetunion som ‘den farligaste källan till krig’. (Se ‘Kina om Sovjet idag’ Oktober s. 37 ff). Detta är då inte grundat endast på en analys av de militära ställningarna, utan på historiska skillnader mellan USA och Sovjet och skillnader i samhällssystem.

Det faktum att Sovjetunionen är en uppåtstigande imperialistmakt, som ännu profiterar av det en gång socialistiska Sovjetunionens prestige bland folken och som ännu inte blamerat sig i samma skala som USA, avtrubbar motståndet mot denna imperialist- makt och gör den farligare.

Det faktum att samhällssystemet i Sovjet idag är ett fullfjädrat fascistiskt system med total av-saknad av ens borgerligt-demokratiska rättigheter för folket, med en totalt statskontrollerad och allt mer militariserad ekonomi (rustningsutgifterna tar lika stor andel av nationalinkomsten som Hitlertyskland före krigsutbrottet) gör Sovjetunionen till en slagkraftigare, och mer rovgirig imperialistiskt än det kris- och skandalhärjade och djupt splittrade USA.

Den förändring i världsläget som inträdde omkring åren 1971-72 innebar att Sovjetunionen i stället för USA blev den dominerande och den bestämmande sidan i motsättningen mellan supermakterna. Efter denna tidpunkt är det tydligt hur Sovjet vinner initiativ, medan USA tvingas retirera.

Detta omslag i förhållandet USA – Sovjet påverkar också alla andra motsättningar i världen. Detta kan exemplifieras. Kubas roll, som under 60-talet måste bedömas som positiv och riktad mot den dominerande supermaktens inflytande, blir nu i huvudsak reaktionär genom att Kuba spelar rollen av stödtrupp åt den farligaste supermakten idag, Sovjet.

Jugoslavien, som tidigare spelade rollen av ett USA-imperialistiskt brohuvud i Östeuropa har under 70-talet spelat en positiv roll genom sitt motstånd mot socialimperialismens hegemonianspråk.

Omslaget i världsläget påverkar inriktningen av alla folks kamp. T.ex. kan det inte längre vara möjligt att idag i Latinamerika föra en kamp mot USA-imperialismen utan att gardera sig mot att den andra supermakten vinner insteg. Folken måste visa vaksamhet mot Sovjetunionen, även i de länder som ännu kontrolleras av USA, eftersom Sovjet idag strävar efter att förvandla varje rörelse mot USA till en rörelse för sig.

Två linjer att möta kriget

Fortfarande är supermakterna två och de största fienderna till alla världens folk. Men de motsättningar som existerar mellan de två riskerar hela tiden att utlösa ett världskrig och är därför viktiga att analysera. Att skjuta detta krig framför sig är ett huvudmål för den nuvarande kinesiska politiken.

Inom det amerikanska ledarskapet har funnits två linjer för att möta den nya situationen. Den förhärskande appeasement-linjen, företrädd av Ford, Kissinger och även Carter, och den opponerande ‘hårda’ linjen företrädd av Nixon, Reagan, Schlesinger.

Appeasement-linjens förespråkare inser visserligen att Sovjet rustar för krig, men dess taktiska framgångslinje är att vinna tid för rustning och konsolidering av den amerikanska supermakten genom eftergifter till Sovjetunionen.

Ett uttryck för appeasement-linjen är den s.k. Sonnenfeldt-doktrinen som uppmanar Sovjet-ledarna att eftersträva en ‘organisk’ förening med staterna i Östeuropa. I svenska massmedia (se t.ex. Aftonbladet den 27 juli, Internationella studier 3/76) har denna doktrin närmast tagits som uttryck för en offensiv amerikansk strategi, oförändrad från Vietnamkrigets eller Marshall-planens dagar. Dessa iakttagare har fäst mera uppmärksamhet vid Kissinger/Sonnenfeldts varningar för att släppa in revisionistpartier i de sydeuropeiska staternas regeringar än vid det faktum att USA för första gången under efterkrigstiden ger Sovjet fullständigt fria händer i Östeuropa inklusive Rumänien och Jugoslavien, som naturligt nog var de första att anse sig hotade av Sonnenfeldt-doktrinen. (Jfr Fords aningslösa uttalanden den 6 oktober att t.ex. Polen ‘inte står under sovjetisk dominans’).

Den ‘hårda’ linjen eller konfrontationslinjen har kritiserat de stora krediterna till Sovjet och Östeuropa (till och med 1975 30 miljarder $), försäljningen av teknologi, som indirekt kan ha militär betydelse, liksom sädesleveranserna till Sovjet. Den kräver forcerade rustningar. Den förespråkar ökat motstånd mot Sovjet varhelst de söker öka sitt inflytande.

Ingendera falangen i USA för en politik som leder till fred. Men motsättningen kan liknas med de motsättningar som fanns på 30-talet mellan Churchills och Chamberlains fraktioner i det brittiska ledarskapet. Churchills ‘hårda’ linje hade sannolikt, om den kommit till makten tidigare, kunnat hålla tillbaka Hitler, fördröjt krigsutbrottet och gjort kriget kortare.

I ett tal till f.d. utrikesminister Schlesinger i Peking den 1 september i år förklarade ut-rikesminister Chiao Kuan-hua Kinas avståndstagande från appeasementlinjen:

‘Det är uppenbart av livets realiteter att rivaliteten för världshegemoni växer och med nödvändighet leder till ett nytt världskrig. Detta är oberoende av människans subjektiva vilja. Den imperialistmakt, som framställer sig själv som ‘socialistisk’, använder ‘avspänningens’ retorik mest vältaligt, medan den mest energiskt utvidgar sina rustningar och förbereder för krig. Som dr Schlesinger med rätta påpekat ‘talar den om fred, men verkar för krig’. Konfronterade av de expansionistiska ambitionerna hos denna supermakt, försöker en del människor med förhandlingsuppgörelser (appeasement) och eftergifter eller offrar till och med andra i ett försök att skydda sig själva. Detta är naturligtvis önsketänkande. Läxan från München på trettiotalet bevisar att detta bara kan betyda att föda upp en tigerunge och störta sig själv i djupaste olycka. Enligt vår mening måste den riktiga politiken vara att erkänna verkligheten, mobilisera och lita till folket och enas med alla krafter som kan enas för att ge ‘lika gott igen’.’

Total allians eller total konfrontation?

Betyder då inte det faktum att de kinesiska ledarna uppmuntrar USA att öka sitt motstånd mot Sovjetunionens expansion att Kina i själva verket lierar sig med USA-imperialismen?

För det första tycks de människor som ställer frågan så anse det heligt förbjudet att i något läge och i något avseende liera sig med USA-imperialismen. Men inställningen till sådana allianser beror ju på läget och de faktiska omständigheterna. Stalins Sovjetunionen var i ett visst läge lierat med USA-imperialismen, Ho Chi Minhs befrielsearmé liksom för övrigt Röda armen i Kina upprätthöll goda relationer med USA-imperialisterna och sökte stöd mot den gemensamma fienden, Japan. Det är sant att världsläget inte är detsamma idag, men möjligheterna av en liknande situation kan aldrig principiellt uteslutas.

För det andra ligger i frågan underförstått att inga andra typer av relationer mellan stater existerar än skoningslös kamp eller förbehållslös allians.

Samtidigt som Kina utan tvekan söker enhet med USA i vissa frågor, förblir kampen det grundläggande och den förs i en hel rad frågor.

Om de amerikanska ledarna bröt den nuvarande eftergiftslinjen i Europa, enligt Sonnenfeldt-doktrinen, och i stället gav uttryckligt stöd åt Rumänien, Jugoslavien liksom alla självständig-hetssträvanden i Östeuropa vore detta självfallet något bra.

Om de amerikanska ledarna upphörde att sluta avtal med de sovjetiska ledarna om skenbara begränsningar i rustningarna, som endast döljer de forcerade krigsförberedelserna, vore det också något bra.

För de Vylder, som har svårt med nyanserna, är det omöjligt att förstå att en sådan hållning mycket väl kan kombineras med den mest skoningslösa kamp mot USA-imperialismen på en hel rad områden:

Kina kräver fortfarande att USA ska bort från Taiwan, så som Nixon utfäste sig i Shanghaiöverenskommelsen 1971.

Kina kräver att USA ska lämna Sydkorea, så att landet kan återförenas.

Kina kräver att USA ska upphöra att genom sitt veto blockera frågan om en ny, demokratisk stadga för FN.

Kina stöder den tredje världen i kampen för en ny ekonomisk världsordning, som riktar sig mot hela den imperialistiska världen, de två supermakterna, och i högsta grad USA.

Kina stöder tendenserna till oberoende från USA i Latinamerika (t.ex. tillkomsten av samarbetsorganisationen SELA, där länder som Kuba och Chile samsas, men USA utestängs).

Kina stöder i Europa tendenserna att inte förlita sig till USA utan till egna krafter när det gäller att ekonomiskt, militärt osv. motstå Sovjetunionen.

Den som likt Stefan de Vylder kallar detta för att ‘ensidigt stödja USA ... över allt i världen’ och ‘liera sig med USA-imperialismens och den globala kontrarevolutionens allra värsta hantlangare’ talar mot bättre vetande.

Vad som hänt är att Kina samtidigt som de fortsätter politiken att söka ena alla som kar enas mot supermakterna, också söker ut veckla motsättningarna mellan supermakterna på ett som är till folkens fördel, dvs att gynna revolution och motverka krig.

Det nationella oberoendet – ‘den centrala punkten’

En grundläggande oklarhet i de Vylders artikel gäller det nationella oberoendet. Enligt honom kan ”KKPs klasslösa stat-mot-stat-teori i vilken ‘land’, ‘folk’ och ‘regering’ praktiken blev synonyma begrepp endast ytterligare fördunkla förståelsen av imperialismen”.

Det är betecknande att samma kritik rikta, mot Kina från Moskva: ‘Peking ... för en ljudlig kampanj till ‘försvar’ för de ‘små och medelstora ländernas’ nationella intressen och suveränitet’ men dess utrikespolitik ha, i verkligheten ‘fjärmat sig från den proletära: internationalismen och förlorat allt klassinnehåll’. (From anti-imperialism to anti-socialism, Moskva 1974).

Om vi som de Vylder menar ska sluta tala om stater, så får vi förstås också sluta tala om statlig suveränitet och nationellt oberoende. I hans världsbild är detta oväsentligheter. Så kan det inte vara för en marxist. I polemik mot Kautsky skrev Lenin:

‘Imperialismen innebär ett antal stormakters tilltagande förtryck av världens nationer ... Därför måste den centrala punkten (min und) i socialdemokraternas program vara den indelning av nationerna i förtryckande och förtryckta vilken utgör imperialismens väsen och vilken social-chauvinisterna och Kautsky svekligt kringgår’ (Lenin, citerad efter Sandegren ‘Arbetarklassen och den nationella frågan’, Oktober, s. 164).

Oklarhet på ‘den centrala punkten’ leder obönhörligt fel i synen på världsläget idag. Eftersom skärningspunkten mellan imperialismen och de förtryckta nationerna är det nationella oberoendet i alla dess olika former, är de Vylders oklarhet ödesdiger.

För de Vylders har den lett till total oförståelse för hela den Tredje världens kamp, vars fram-växt är den mest betydelsefulla förändringen av världen under efterkrigstiden. Den tredje världens länder har på en allt bredare front försvarat sin statssuveränitet, tagit kontroll över de nationella tillgångarna och bekämpat supermakternas utplundring och utsugning. I botten för de Vylders ställningstagande finns mycket grumliga teorier.

När han i en artikel 1973 diskuterade Chile, förklarade han t.ex. att folkets kamp i Chile skulle gagnas av sänkta kopparpriser (OBS! redan innan Allenderegimens fall!)

‘bör man hälsa prisfall på u-ländernas exportprodukter med tillfredsställelse? ... bör man hävda att imperialismen åtminstone har en gynnsam effekt, nämligen den att reducera u-ländernas tillgång på valuta? I vissa fall otvivelaktigt ja – speciellt, givetvis i de länder där den utländska valutan direkt användes mot folket ...’ (Häften för kritiska studier 2-3/73 s. 55, min understr.)

Enligt de Vylder har Chile lidit inte av det ‘ojämna utbyte’ som imperialismen påtvingat tredje världens länder ‘utan av för goda exportpriser på salpeter och koppar’ (s. 50).

Denna sammanblandning av Chiles nationella rättigheter gentemot imperialismen och av klassförhållandena i Chile blir ödesdiger: de Vylder hamnar på imperialisternas ståndpunkt 18

och rimligen bör han ha varit för en handelsbojkott av Chile redan under Allende.

Om ett krav från ett förtryckt land på rättvis betalning för landets produkter t.ex. leder till att en överklass i detta land berikas och kanske även tillfälligt stärker sitt välde, så måste kommunisterna ändå vara för detta.

1. Alla krav som riktas mot imperialismen, särskilt de två supermakterna, bidrar till att försvaga denna, att åstadkomma en global styrkeförskjutning till de förtryckta nationernas fördel, vilket återverkar gynnsamt på möjligheterna till social frigörelse och revolution i hela världen.

2. För arbetarklassen och folket i ett land är det självfallet en fördel om landet är självständigt och har så stor kontroll över de egna naturtillgångarna som möjligt, samt att bytesförhållan-dena med omvärlden förbättrats till landets fördel.

Revolutionen i ett förtryckt land kan inte genomföras utifrån. Den kan bara genomföras av arbetarklassen och folket i det förtryckta landet. Detta är den ståndpunkt marxismen nådde fram till i kamp mot opportunistiska och socialchauvinistiska riktningar (mot Bernsteins och andras ‘progressiva’ imperialism).

‘Länge trodde jag att det skulle vara möjligt att störta den irländska regimen genom den engelska arbetarklassens inflytande’, skrev Marx i ett brev till Engels 1869, ‘Djupare studier har nu övertygat mig om motsatsen. Den engelska arbetarklassen kommer aldrig att åstadkomma någonting innan den har gjort sig av med Irland. Hävstången måste läggas an i Irland’ (Marx/Engels ‘On colonialism’ s. 332).

de Vylder har, som vi sett, fel i två grundfrågor, principerna för en socialistisk stats utrikespolitik och synen på det nationella oberoendet. Men han har också, som ett resultat av dessa fel i princip, också fel i det konkreta.

Låt oss granska några delar av hans kanonad gentemot den förda kinesiska utrikespolitiken närmare.

Stöd åt revanschister i Europa?

de Vylder beskriver Kinas politik visavi Europa som ett stöd åt revanschistiska och ultra-reaktionära kretsar. Det är en bild som spricker så fort man knackar på den.

Franz Josef Strauss har inte gjort något ‘triumfartat’ intåg i Peking. Strauss har liksom ledarna för CDU (Helmut Kohl) och SPD (Helmut Schmidt) besökt Kina. Detta är i sig en framgång för Kina.

På femtiotalet hade Kina förbindelser endast med Sverige, Schweiz, Finland, Norge och Danmark. 1964 erkände de Gaulle Kina och under 70-talets första år erkändes Kina av ytterligare 11 europeiska länder.

I 20 års tid verkade Strauss’ parti i regeringsställning för att inte erkänna Kina, och i mitten av 60-talet besökte han Taiwan. Strauss’ parti förhindrade bl.a. att västtyska firmor skulle bygga ett valsverk i Kina.

Det är lätt att bakom den sovjetiska anklagelsen mot Kina för att bygga ett ‘förenat politiskt krigsparti’ med Strauss (A Medvedkins film ‘Varning maoism’, en ‘gåva’ från Sovjets TV till Sveriges radio, visad den 30 september) spåra förtrytelse över att Kina effektivt brutit sin isolering gentemot Västeuropa.

De konkreta anklagelserna faller tillbaka på Sovjet självt. T.ex. fördömer Moskva att Kina uttalar stöd för Strauss’ idé om ‘Tysklands återförening’, för vilket maoisterna officiellt mottagit beröm i Bayern-Kurier i München (J. Bevkun i Norrskensflamman den 22 september 1975). Men det är, Stefan de Vylder, inte Kina utan Sovjet som ändrat uppfattning i Tysklandsfrågan. Chou En-Lais tal i Östberlin den 24 juli 1954 skiljer sig inte från vad de kinesiska ledarna idag hävdar: utan Tysklands återförenande kan det inte bli verklig fred i Europa. Att Strauss i Västtyskland fått närmast entreprenad på återföreningsfrågan liksom på kritiken av de forcerade sovjetiska rustningarna är resultatet av att andra politiska partier offrat tidigare uppfattningar på ‘avspänningens’ altare. I Västtyskland är det för övrigt inte Strauss utan Brandt/Schmidt som står som de största garanterna för ett bibehållet amerikanskt inflytande i Europa.

de Vylder kritiserar också Kina för stöd åt EG. Det är riktigt att Kina stöder EG, men vi måste fråga ur vilka aspekter och i vilka avseenden?

Peking Review förklarade i nr 5/72:

‘EEC har sedan bildandet 1958 använts av det västeuropeiska monopolkapitalet till att öka exploateringen av det arbetande folket, likaväl som till att stärka den ekonomiska konkurrensen med USA.’

Inget tyder på att de kinesiska kommunisterna lämnat denna syn på EG. Men i det förändrade världsläget har kineserna starkare kommit att betona den andra aspekten: EGs roll av försvarsorganisation gentemot supermakterna.

I juli förra året upprättades förbindelser mellan Kina och EG redan innan COMECON-länderna lyckats med detta. Det var ett nytt framsteg för den kinesiska diplomatin. EG förklarade sig inta en acceptabel hållning i Taiwan-frågan, och fördelaktiga avtal har kunnat slutas.

Li Chiang, Kinas utrikeshandelsminister förklarade under EGs vicepresident Christopher Soames besök i Kina i maj förra året:

‘Sedan EG upprättades har det funnits en ständigt växande tendens till enighet mellan de väst-europeiska länderna. De har motstått påtryckningar och inblandning utifrån och gjort oupphörliga ansträngningar att slå vakt om sin suveränitet och sitt oberoende. Detta är en positiv utveckling av världsläget.’

Li Chiang förklarade också att Kina ‘skulle vilja se bättre förbindelser utvecklas mellan EG och den tredje världens länder’.

Kinas hållning är logisk och konsekvent. Självfallet kan den inte tolkas som att Kina uppmanar det arbetande folket i EG-länderna att sluta sig samman med monopolkapitalet.

På liknande sätt förhåller det sig med NATO-frågan. Vanligt är att NATO betraktas som ett viljelöst utskott på den amerikanska imperialismen, en bild som var entydig och riktig 1949, men knappast idag. Av de femton medlemsstaterna är 12 europeiska stater, som stärkt sina ställningar gentemot USA. Inom NATO står de enskilda medlemsstaterna för sina egna försvarsutgifter och Frankrike och Grekland har rentav lämnat det militära samarbetet. NATO är visserligen en sammanslutning av USA och de europeiska stater som ingår i pakten, men inga beslut skulle kunna fattas i strid med majoriteten av europeiska staters vilja. Ett tecken på att NATO inte spelar samma roll av förlängd arm åt USA som på 50- och 60-talen är tendenserna från Frankrike, det land som hårdast värnat sin självständighet gentemot USA, att nu reaktivera sitt medlemskap i NATO.

Kina har i olika sammanhang uttalat sig positivt om NATOs rustningar. Men detta måste sättas i relation till de sovjetiska och Warszawa-paktens rustningar som enligt en mångfald bedömare (se t.ex. SIPRI 1976) idag ökar snabbare än NATOs. En ökad jämvikt i Europa skulle öka Sovjetunionens möjligheter att utöva hot och påtryckningar på Västeuropa.

Förhåller sig därmed Kina likgiltigt till om USA får ett ökat inflytande i Europa? Tvärtom återger Kina uppfattningen att Västeuropa borde ‘först och främst stärka sig själv militärt och stärka enheten i stället för att helt lita på USA’ (Hsinhua den 23 juli 1976). I samma översikt av den europeiska situationen efter Helsingfors noterar Hsinhua att ‘Sverige, Schweiz och Österrike, neutrala länder i Västeuropa, också har förbättrat sina truppers vapenutrustning och armens och folkets militära utbildning, som en förberedelse för att motstå väpnad aggression utifrån’. Talet om att Kina skulle vilja se Sverige och andra neutrala länder som NATO-medlemmar är spekulationer som inte har stöd i vad kineserna säger.

Storlån till Pinochet?

Stefan de Vylder har för hela sin analys av den kinesiska utrikespolitiken använt summa tre nummer av Peking Review (5/3, 12/3 och 20/2 1976) samt en utgåva av Hsinhua (5/1). Men inte ens på grundval av detta knapphändiga material är det möjligt att så totalt missuppfatta den kinesiska synen som de Vylder.

‘Kör vargen (USA) på porten, men se upp så att inte tigern (Sovjet) slinker in bakvägen’, är den kinesiska devis som använts för att sammanfatta politiken (se Peking Review 32/75). Denna tvåsidiga politik har kineserna också följt när det gäller Latinamerika.

I en nyårsledare sammanfattade Hsinhuas Latinamerikakorrespondent situationen, samma nummer av Hsinhua där Stefan de Vylder bara lyckats hitta en som han fann tvivelaktig rapport om sovjetiska agenters aktivitet i Latinamerika:

‘USA-imperialismen är i alla avseenden mer hänsynslös i sin exploatering och utplundring av de latinamerikanska staterna nu när den kapitalistiska världen hamnat i den allvarligaste ekonomiska krisen sedan kriget. För att motsvara sin globala strategis behov i kampen om världsherraväldet har den sovjetiska socialimperialismen spelat ett ömkligt spel mot de latinamerikanska länderna, falskt stöd och verkligt sabotage falsk hjälp och verkliga försök till dominans över dem’ (Hsinhua 5/1 1976).

I Peking Review 12/3, påstår de Vylder att det finns en ‘instämmande’ kommentar till Kissingers Latinamerika-turné i februari i år. Stämmer detta?

Syftet med Kissingers resa beskrivs i artikeln som att ‘hålla samtal ... med ledare för sex stater om en rad regionala och bilaterala frågor, inklusive den skada som USAs nya handelslag gjort Latinamerika, de transnationella bolagens verksamhet och Panamas begäran om återställande av suveräniteten över kanalzonen.’

Artikeln hånar Kissingers 6-punktsplan för att ‘aktivera’ relationerna USA-Latinamerika med dess löften om ‘stöd’, ‘hjälp’ och förhandlingar om dispyter ‘på en jämlik bas’. Hur denna artikel kan tas till intäkt för ‘instämmande’ i Kissingers politik är ofattbart.

de Vylders hänvisning till en artikel där Hsinhua rapporterade om sovjetiskt spionage är poänglös. Påståendet om sovjetisk spionageaktivitet i Latinamerika är inte särskilt upp-hetsande. Att det pågår en sådan aktivitet har t.ex. intygats av Philip Agee (‘CIA Diary’). Hsinhua-artikeln stödde sig på så olika källor som La Prensa (Honduras), O Estado de Sao Paolo (Brasilien), Siete Dias (Argentina), El Mundo (Venezuela) och El Espacio (Bolivia).

de Vylder gycklar också med den optimistiska grundtonen i Kinas syn på världen. För honom är och förblir läget svart:

‘Samtidigt som all tillgänglig statistik pekar på en katastrofal försämring av folkens levnadsstandard i nästan samtliga latinamerikanska länder, samtidigt som svälten, arbetslösheten och misären breder ut sig i allt desperatare omfattning, samtidigt som koncentrationslägren och tortyrkamrarna dagligen skördar nya offer ... basunerar KKP ut små hurtiga nyhetssnuttar som t.ex. ‘Latinamerika: Stadig tillväxt av spannmålsproduktionen’ (Peking Review 5/3 1976).’

I den notis de Vylder hänvisar till fanns produktionssiffror för Mexico, Guayana, Venezuela, Ecuador och Bolivia som antyder förbättringar av situationen. Har de Vylder motstridande fakta får han väl komma med dem.

Det är ett vanligt drag i den sovjetiska och östeuropeiska propagandan att ytterst sällan några framsteg för länder utanför COMECON noteras. Sovjet-ledarna förnekar direkt möjligheten av utveckling genom självtillit.

Situationen i den tredje världen är så allvarlig att befrielsen endast kan komma om de ‘efterblivna’ bönderna lierar sig med det ‘internationella proletariatet’, (läs: Sovjetunionen) (se bl.a. en kritisk granskning i rumänska Lumea 14/1976).

Men de Vylders paradnummer är ändå Kinas påstådda ‘storlån till Pinochetjuntan’, som han refererar till ett par gånger. Omedelbart efter utgivningen av Zenit nr 46 hemkom en delegation från Svensk-kinesiska vänskapsförbundet från Kina. Kinesiska tjänstemän som de diskuterat utrikespolitik med, förklarade att alla uppgifter om kinesiska krediter till Pinochetjuntan är lögnaktiga. I den officiella chilenska tidskriften Boletin Mensual där alla avtal med främmande makter publiceras har inte heller funnits en rad om några kinesiska krediter.

Det visar sig också vid en genomgång av de uppgifter i denna riktning som publicerats i världspressen att de i inget fall hänvisar till säkra källor. Först dök uppgiften upp i en Pravda-artikel den 12 april 1975. Därefter dök den upp i mer eller mindre fantasirika varianter (lånet blev flera lån; det kom att gälla vapenköp osv.) i Sovjetskaja Rossija (refererat av Norrskensflamman den 22 september), Dagens Eko i november 1975 (som i sin tur fått uppgifterna från Latinamerican Report, som i sin tur inte hade någon egentlig källa), OBS-kulturkvarten den 25 november, Prensa Latina i februari 1976. Aftonbladet den 15 februari, Boletin Informativo (Kuba) den 15 juli, Chile-bulletinen 2/76 osv. osv.

Historien är ett praktexempel på hur propagandalögner som knyter an till aktuella ideologiska strömningar och förväntningarna hos vissa grupper kan få oanad spridning (för en utförligare redovisning av historien med Kinas ‘Chile-pengar’ se Gnistan 31/76).

Stöd åt Sydafrika?

de Vylders version av händelserna i Angola överensstämmer i allt väsentligt med den bild MPLA och Sovjetunionen velat skapa. ‘Angolas ‘lagliga regering’ bad om hjälp ... från kubanska soldater mot invasionsstyrkorna (från Sydafrika).’

Sanningen är en annan. Redan i januari 1975, ungefär samtidigt som de tre befrielserörelserna MPLA, UNITA och FNLA undertecknade en överenskommelse om en koalitionsregering efter självständigheten den 11 november, började Sovjet skeppa in vapen och rådgivare till Angola. De första kubanska trupperna anlände redan under våren 1975 (Guardian den 21 januari 1976) dvs. innan det fanns någon regering alls utöver kolonialmaktens. Först i augusti, sedan antalet kubaner stigit till flera tusen, intervenerade Sydafrika med en styrka om 2 400 man. Sovjet/ Kuba svarade med ytterligare truppleveranser, Sydafrika trappade upp sin intervention osv. Den ena inblandningen legitimerade den andra i ett välkänt mönster.

Omkring den 27 mars i år lämnade de sista sydafrikanska enheterna Angola, men ryssarna och kubanerna finns fortfarande kvar. Vem ska de nu försvara de angolanska folket mot de Vylder? Ett folk som kämpat med vapen i hand under 15 år och uppnått sin självständighet från den portugisiska kolonialmakten och USA-imperialismen, skulle detta vara oförmöget att nu själv försvara sitt land utan sovjetiska ‘rådgivare’ och kubanska legoknektar (detta är en adekvat beteckning eftersom ingen laglig regering inbjudit dem och beslutet om intervention tveklöst måste ha godkänts av Moskva.).

Kina gav under många år materiellt stöd åt de tre befrielserörelserna, men inställde denna hjälp så snart ett avtal om Angolas självständighet slutits (se Lai Ya-Lis deklaration i FN den 24 november).

de Vylder insinuerar att Kina inte skulle ha tagit ställning till den sydafrikanska interventionen. Detta är falskt. Lai Ya Li förklarade i FN den 24 november att ‘den andra supermakten har inte kommit på efterkälken och iscensätter aktivt en intervention av de sydafrikanska myndigheterna’. Den 10 december förklarade den kinesiska delegationen att tillbakadragandet av alla främmande trupper från Angola, inklusive Sydafrikas är ett nödvändigt steg mot återupprättande av Angolas enhet.

de Vylder påstår att Kina i Angola-debatten i FNs säkerhetsråd i mars inte skulle ha tagit ställning till Sydafrikas intervention, och därför lagt ner sin röst.

Sanningen är att Kinas utrikesminister Huang Hua i denna debatt förklarade att den kinesiska delegationen ‘starkt fördömer den sydafrikanska rasistregimens aggression mot Angola, kräver respekt för Angolas oberoende, suveräniteten och den territoriella integriteten av alla stater och fördömer Sydafrika för att använda Namibia för att utföra provokativa och aggressiva handlingar mot Angola eller någon annan afrikansk grannstat’ (Peking Review den 9 april).

Den kinesiska delegationen deltog inte i voteringen om resolutionen i FNs säkerhetsråd, med motiveringen att denna ensidigt fördömde den sydafrikanska interventionen men inte tog ställning till den sovjetiska interventionen.

Vad slags ‘stormakt’ är Sovjet?

Vad som till sist blir kvar av de Vylders ‘kritiska analys’ av Kinas utrikespolitik är detta: Kina bekämpar Sovjetunionen och anser denna imperialistmakt till och med farligare än USA. När lögnerna, nidbilderna och de lösryckta citaten skalas bort är detta vad som blir kvar. Och kanske var det just detta som Stefan de Vylder ville undvika att diskutera.

Var de Vylder själv står i denna för anti-imperialister idag helt avgörande frågan om Sovjets roll framskymtar i artikelns början. Att påstå att Sovjetunionen är kapitalistiskt ‘är ett hån både mot marxismen som analysmetod och mot hela den marxistiska teorin om imperialismens drivkrafter’. de Vylder tror inte på något som han inte fått sig bevisat i teorin!

Men blind är väl den som inte ser de konkreta, verkliga yttringarna av imperialism: ockupationen av Tjeckoslovakien, det nationella förtrycket av folken i Sovjetunionen, Mongoliet och Östeuropa, det ojämna utbytet med den tredje världen, försöken att med u-hjälp, handel, rådgivare etc. skapa ett beroendeförhållande till Sovjet, de sovjetiska flottrustningarna, de allt vanligare gränskränkningarna mot andra länder, rovfisket på andras vatten etc. Den som idag påstår att Sovjet är ett socialistiskt land, har oändligt mycket mer att 23

förklara än den som insett att Sovjet skiftat färg.

Att de Vylder med en brasklapp förklarar att Sovjet bl.a. utövar ‘stormaktsförtryck i Östeuropa’, hjälper honom inte. Han har inte besvarat vad slags stormakt Sovjet är, och rör sig följaktligen med precis det klasslösa statsbegrepp som han felaktigt anklagar marxist-leninisterna för.

SKP och självständigheten

SKP för en ‘desperat’ och ‘besinningslös’ politik och är skrattretande eftersägare till Kina, säger de Vylder.

Som vanligt lider hans framställning av brist på elementära sanningskrav. SKP har t.ex. inte kallat VPKs medlemmar för ‘femtekolonnare’ och sådana tillmälen kan därför inte heller ha ‘blivit allt vanligare i SKP-propagandan’.

Det är också en smula komiskt när de Vylder anklagar SKP för ‘konspirationsteorier’ men själv hänger sig åt de värsta spekulationer om att SKPs syn på det nationella försvaret kom-mer att leda partiet till att ‘samarbeta med de borgerliga underrättelsetjänsterna i Portugal, Västtyskland, Sverige etc.’! eller till att vilja ange ‘Chile-kommitténs medlemmar för SÄPO som Moskva-finansierade agenter och ‘femtekolonnare’. Vem har i Sverige gått i spetsen för kampen mot hemliga poliser och borgarklassens olika spionorgan, de Vylder? Och vilket parti är det som utsätts för dessa organs huvudsakliga aktivitet?

Anklagelserna för att SKP slaviskt följer de kinesiska kommunisterna är en anklagelse som kan tas med knusende ro. Den har tidigare riktats mot SKP från extremt borgerligt håll.

Det finns utan tvekan stor överensstämmelse i synen på världsläget mellan de kinesiska kommunisterna och de svenska. Över hela världen gör sig en trend av enhet i kampen mot supermakterna gällande. SKP har dock aldrig antagit några kinesiska uppfattningar som sina utan att självständigt pröva och värdera dessa. Där vi har varit överens har vi stött de kinesiska kommunisterna. Men KKP har aldrig föreskrivit SKP eller något annat broderparti hur det bör gå tillväga i kampen i sitt land. Den ‘fara för stora broderpartier’ dom de Vylder skrockar om existerar inte, eftersom de kinesiska kommunisterna strikt, och stödda på sina egna erfarenheter, iakttar icke-inblandning gentemot andra partier och avstår från att skriva ut recept för revolutionen i andra länder.

Det finns naturligtvis lägen där en socialistisk stats politik ytligt sett kan komma i konflikt med intressena hos de nationella kommunistiska partierna. Men detta är helt beroende av om de enskilda kommunistpartierna förmår att analysera situationen självständigt. I sin skrift ‘Några synpunkter till värderingen av det nuvarande internationella läget’ diskuterade Mao Tsetung denna fråga 1946. Han förklarade där att de socialistiska och kapitalistiska länderna kan komma att ingå kompromisser i ett antal internationella frågor. Men dylika kompromisser ‘kräver icke att folken i den kapitalistiska världens länder följer efter och gör kompromisser hemma. Folken i dessa länder kommer att fortsätta att föra strider av skilda slag i överensstämmelse med sina olika förhållanden’ (Skrifter i urval s. 316).

Det är dock knappast sådan självständighet som de Vylder efterlyser. Rop om ‘självständighet’ är i munnen på många, bara ett sätt att maskera en viss politisk linje.

Låt oss ta VPKs ‘självständighet’ som exempel. Samma herrar som lovprisar ‘självständigheten’ sätter sig till bords med Brezjnev för att underteckna dokument om ‘avspänning’ och Europas framtid. Innehållet i dokumentet från Berlin-konferensen, som före konferensen var en väl bibehållen hemlighet för VPKs medlemmar, bestäms av en sovjetisk krigsstrategi. På så vis blir de ‘självständiga’ VPK-ledarna brickor i ett spel, som inte ens alla av dem inser räckvidden av. Sådan ‘självständighet’ är självständighet från en kämpande, kritisk marxism och lojalitet med krigsherrar.

Och är det inte just en sådan ‘självständighet’ de Vylder kräver av SKP? Hans egen ‘själv-ständiga’ hållning har på punkt efter punkt visat sig överensstämma till förväxling med officiella sovjetiska uppfattningar (Angola, Chile, Europa osv.). Det är troligen inte en konspiration, utan ett omedvetet sammanfallande, betingat av tidstypiska stämningar.

Verklig självständighet idag betyder att våga ställa de avgörande frågorna om världslägets förändringar och knacka på den förhärskande falska, livshotande världsbilden.

november 1976