Sovjet inför kriget

I mars 1939 höll Josef Stalin ett tal där han förklarade Sovjets syn på världskriget. Enligt sovjetisk syn hade det redan pågått i två år i och  dragit in 500 miljoner människor.

Uppgiften var nu att inte låta västmakterna, som inte ville ha krig, provocera fram ett krig mellan Sovjet och Tyskland. Det lyckades Sovjet genom den s k Molotov-Ribbentroppakten att skjuta upp detta krig som pådyvlats landet i två år. En avgörande respit...

SOVJETUNIONENS INTERNATIONELLA LÄGE

(Ur Josef Stalins verksamhetsberättelse på det sovjetiska kommunistpartiets 18:e kongress 10 mars 1939)

Kamrater! Sedan den sjuttonde partikongressen har fem år förflutit. Som ni ser, ingen kort period. Under denna tid har världen hunnit undergå betydande förändringar. Stater och länder och deras förhållanden till varandra har i många avseenden fullständigt förändrats.

                Vilka förändringar är det då, som under denna period ägt rum i den internationella situationen? Vad är det som förändrats i vårt lands yttre och inre läge?

                För de kapitalistiska länderna har denna period varit en period av de allvarligaste skakningar, på ekonomins såväl som på politikens område. På det ekonomiska området har dessa år varit år av depression och därefter — från senare hälften av 1937 — år av en ny ekonomisk kris, år av en ny industriell nedgång i USA, England och Frankrike — följaktligen år av nya ekonomiska komplikationer. På det politiska området har dessa år varit år av allvarliga politiska konflikter och skakningar. På andra året redan rasar det nya imperialistiska kriget, som utspelas på det väldiga området från Sjanghaj till Gibraltar och som dragit in mer än 500 miljoner människor. Europas, Afrikas och Asiens karta omgestaltas på våldsamt sätt. Hela systemet av efterkrigstidens så kallade fredsregim har skakats i grunden.

                För Sovjetunionen däremot har dessa år varit år av tillväxt och uppblomstring, år av fortsatt ekonomiskt och kulturellt uppsving, år av fortsatt tillväxt av dess politiska och militära makt, år av kamp for fredens upprätthållande i hela världen.

                Sådan är den allmänna bilden.

                Låt oss betrakta de konkreta fakta rörande förändringarna i den internationella situationen.

1.             Den nya ekonomiska krisen i de kapitalistiska kinderna. Den skärpta kampen om avsättningsmarknaderna, om råvarukällorna och för en nyuppdelning av världen

                Den ekonomiska kris som började i de kapitalistiska länderna under senare hälften av 1929 fortgick till slutet av 1933. Därefter övergick krisen till depression, och sedan inträdde en viss livaktighet, ett visst uppsving i industrin. Men denna livaktighet i industrin övergick inte i blomstring som fallet vanligen brukar vara under en uppgångstid. Tvärtom inträdde från senare hälften av 1937 en ny ekonomisk kris vilken främst omfattade USA och efter detta land: England, Frankrike och en rad andra länder.

                De kapitalistiska länderna, som ännu ej hunnit hämta sig från den senaste ekonomiska krisens slag, stod sålunda inför en ny ekonomisk kris.

                Denna omständighet ledde självfallet till en ökning av arbetslösheten. Antalet arbetslösa i de kapitalistiska länderna, som sjunkit från 30 miljoner år 1933 till 14 miljoner år 1937, steg ånyo till följd av den nya krisen till 18 miljoner.

                Det utmärkande för den nya krisen består i att den i mångt och mycket skiljer sig från den föregående krisen, men till det bättre utan till det sämre.

                För det första började den nya krisen inte efter en industriell blomstring, som fallet var 1929, utan efter en depression och en viss livaktighet, som likväl inte övergick till blomstring. Detta innebär att den nuvarande krisen kommer att få en allvarligare karaktär och att det kommer att bli svårare att bekämpa den än den föregående krisen.

                Vidare har den nuvarande krisen ej brutit ut under fredstid I utan under en period, då det andra imperialistiska kriget redan | börjat, då Japan, som redan på andra året för krig mot Kina, desorganiserar den omätliga kinesiska marknaden och gör den i nästan otillgänglig för andra länders varor, då Italien och Tyskland redan ställt om sin folkhushållning till krigshushållning och för detta ändamål förbrukat sina förråd av råämnen och sina valutareserver, då alla de övriga kapitalistiska stormakterna börjar inställa sig på krig. Detta betyder att kapitalismens resurser för att på ett normalt sätt komma ut ur den i nuvarande krisen kommer att vara betydligt mindre än under 1 den föregående krisperioden.

                Slutligen är den nuvarande krisen, till skillnad från den föregående, inte en allmän kris utan omfattar tills vidare huvudsakligen de ekonomiskt starka länderna, som ännu inte gått i över till krigshushållning. Vad de aggressiva länderna, såsom Japan, Tyskland och Italien beträffar, vilka redan ställt om sin hushållning för kriget och i forcerat tempo utvecklar sin krigsindustri, befinner de sig ännu inte i ett tillstånd av överproduktionskris, ehuru de närmar sig detta. Det betyder att vid samma tid som de ekonomiskt starka, inte aggressiva länderna börjar komma ut ur krisläget, kommer de aggressiva länderna, sedan de under krigsfeberns förlopp uttömt sina guld- och råämnesförråd, att inträda i det svåraste krisskede.

                Detta illustreras åskådligt bl. a. av uppgifterna om de förefintliga synliga guldreserverna i de kapitalistiska länderna.

Synliga guldreserver i de kapitalistiska länderna

(i milj. gamla guld dollar)

                                Slutet av 1936           september 1938

Tillsammans ....        12 980                     14 301

USA                          6 649                       8 126

England                     2 029                       2396

Frankrike                  1 769                       1 435

Holland                     289                          595

Belgien                      373                          318

Schweiz                     387                          407

Tyskland                    16                            17

Italien                        123                          124

Japan                         273                          97

                Av denna tabell framgår att Tysklands, Italiens och Japans guldreserver tillsammans utgör en mindre summa än enbart Schweiz’ reserver.

                Här några siffror, som illustrerar industrins krisläge i de kapitalistiska länderna under de senaste fem åren och det industriella uppsvingets utveckling i Sovjetunionen.

Industriproduktionens volym i procent jämfört med 1929 (1929=100)

                  1934        1935        1936                1937        1938

USA             66,4         75,6         88,1                92,2         72,0

England       98,8         105,8       115.9              123,7       112,7

Frankrike     71,0         67,4         79,3                82,8         70,0

Italien          80,0         93,8         87,5                99,6         96,0

Tyskland      79,8         94,0 1      106,3              117,2       125,0

Japan          128,7       141,8       151,1               170.8       165,0

SSSR          238,3       293,4       382,3               424,0       477,0

                Av denna tabell framgår att Sovjetunionen är det enda land i världen, som ej vet av kriser och vars industri hela tiden går uppåt.

                Av denna tabell framgår vidare att i USA, England och Frankrike en allvarlig ekonomisk kris redan börjat och håller på att utvecklas.

                Av denna tabell framgår ytterligare att en industriell nedgångsperiod redan år 1938 inträdde i Italien och Japan, vilka länder tidigare än Tyskland ställde om sin folkhushållning till krigshushållning.

                Av denna tabell framgår slutligen att industrin i Tyskland, vilket land senare än Italien och Japan omställde sin” hushållning för kriget, tills vidare ännu befinner sig i ett tillstånd av en, visserligen svag men dock uppåtgående rörelse, motsvarande den som intill senaste tid ägt rum i Japan och Italien.

                Det kan inte råda något tvivel om att Tysklands industri, ifall ej något oförutsett inträffar, måste komma in i samma nedåtgående rörelse, som redan börjat i Japan och Italien. Ty vad! betyder det att omställa landets hushållning för kriget? Det betyder att ge industrin en ensidig inriktning för krigsändamål, att på allt sätt utvidga produktionen av för kriget nödvändiga artiklar, som inte står i samband! med befolkningens konsumtion, det betyder att på allt sätt inskränka produktionen av nödvändighetsartiklar för befolkningen och i synnerhet deras utsläppande i marknaden — följaktligen betyder det att inskränka befolkningens konsumtion och ställa landet inför en ekonomisk kris.

                Sådan är den konkreta bilden av den nya ekonomiska krisens förlopp i de kapitalistiska länderna.

                Det är klart att en sådan ogynnsam vändning i ekonomin ej kunde undgå att leda till en skärpning av förhållandena mellan makterna. Redan den föregående krisen blandade ihop alla korten och ledde till att kampen om avsättningsmarknaderna, om råvarukällorna skärptes. Japans erövring av Mandsjuriet och Nordkina, Italiens erövring av Abessinien — allt detta återspeglade skärpan i kampen mellan makterna. Den nya ekonomiska krisen måste komma att leda och leder faktiskt till fortsatt skärpning av den imperialistiska kampen. Det är inte längre fråga om konkurrens på marknaden, inte om handelskrig, inte om dumping. Dessa kampmedel har för länge sedan erkänts som otillräckliga. Nu är det fråga om en nyuppdelning av världen, av inflytelsesfärerna och kolonierna genom krigsaktioner.

                Japan sökte rättfärdiga sina aggressiva aktioner med att det vid niomaktsfördragets ingående blivit styvmoderligt behandlat och inte tillåtits att utvidga sitt territorium på Kinas bekostnad', medan England och Frankrike besitter väldiga kolonier. Italien erinrade sig att det blev styvmoderligt behandlat vid bytets delning efter det första imperialistiska kriget och att det måste få skaffa sig gottgörelse på bekostnad av Englands I och Frankrikes inflytelsesfärer. Tyskland, som tillfogats ett allvarligt slag av det första imperialistiska kriget och Versaillesfreden, anslöt sig till Japan och Italien samt krävde utvidgning av sitt territorium i Europa och återställande av de kolonier, i som segrarna i det första imperialistiska kriget berövat det.

                Så utformade sig blocket mellan de tre aggressiva staterna. Frågan om världens nyuppdelning genom ett krig sattes på dagordningen.

2.             Skärpningen av det internationella politiska läget, sönderfallandet av efterkrigstidens system av fredsfördrag, det nya imperialistiska krigets början

                Här en resumé av de viktigaste händelser under den period verksamhetsberättelsen omfattar, vilka inledde det nya imperialistiska kriget. 1935 anföll Italien Abessinien och erövrade det. Sommaren 1936 organiserade Tyskland och Italien militär intervention i Spanien, varvid Tyskland satte sig fast i norra Spanien och i spanska Marocko, medan Italien fattade fast fot i södra Spanien och på Baleariska öarna.  Sedan Japan erövrat Mandsjuriet inträngde det 1937 i Nord- och Centralkina, intog Peking, Tientsin och Shanghaj samt började tränga ut sina utländska konkurrenter ur de ockuperade zonerna. I början av 1938 annekterade Tyskland Österrike och hösten 1938 Sudetområdet från Tjeckoslovakien. I slutet av 1938 intog Japan Kanton och i början av 1939 ön Hainan.

                Kriget, som omärkligt smugit sig över folken, har sålunda dragit in mer än 500 miljoner människor; det har utsträckts till att omfatta ett väldigt territorium från Tientsin, Shanghaj och Kanton över Abessinien och bort till Gibraltar.

                Efter det första imperialistiska kriget upprättade segerstaterna, främst England, Frankrike och USA, en ny ordning i förhållandena mellan länderna, efterkrigstidens fredsregim.

                De viktigaste grundvalarna för denna regim var i Fjärran östern niomaktsfördraget och i Europa Versaillesfördraget samt en hel rad andra fördrag. Nationernas förbund hade till uppgift att reglera förhållandet mellan länderna inom ramen av denna ordning på grundvalen av enhetsfront mellan staterna, på grundvalen av kollektivt försvar av staternas säkerhet. Hela denna byggnad för efterkrigstidens fredsregim kullkastades emellertid av de tre aggressiva staterna och det nya imperialistiska krig de börjat. Japan bröt niomaktsfördraget, Tyskland och Italien bröt Versaillesfördraget. För att skaffa sig fria händer utträdde alla dessa tre stater ur Nationernas förbund.

                Det nya imperialistiska kriget blev ett faktum.

                I våra dagar är det inte så lätt att med ens hoppa över skaklarna och störta sig direkt i kriget, utan hänsyn till olika slags fördrag och utan hänsyn till den allmänna opinionen. Denna omständighet är tillräckligt väl känd av de borgerliga politikerna. Också för de fascistiska makthavarna är den bekant. Därför beslöt de fascistiska makthavarna att innan de störtade sig i kriget på känt sätt bearbeta den allmänna opinionen, d. v. s. föra den bakom ljuset och bedraga den.

                En militärt block mellan Tyskland och Italien mot Englands och Frankrikes intressen i Europa? Bevare oss väl, vad är det för ett block? ”Hos oss” finns inget militärt block. ”Hos oss” finns överhuvud endast den oskyldiga ”axeln Berlin-Rom”, d. v. s. ett slags geometrisk formel för en axel. (Skratt.)

                Ett militärt block mellan Tyskland, Italien och Japan mot USA:s, Englands och Frankrikes intressen i Fjärran östern? Kommer aldrig i fråga! ”Hos oss” finns inget militärt block. ”Hos oss” finns överhuvud endast den oskyldiga ”triangeln Berlin—Rom—Tokyo”, d. v. s. en smula geometri för nöjes skull. (Allmänt skratt.)

                Krig mot Englands, Frankrikes och USA:s intressen? Prat! ”Vi” för krig mot Kommunistiska internationalen och inte mot dessa stater. Om ni inte tror det, så läs ”antikominternpakten”, som ingåtts mellan Italien, Tyskland och Japan.

                Så tänkte herrar aggressorer bearbeta den allmänna opinionen, ehuru det inte är svårt att inse att hela detta klumpiga maskeradspel var rena skojet, ty det är ju löjligt att söka Kominterns ”härdar” i Mongoliets öknar, bland Abessiniens berg, bland spanska Marockos klyftor och snår. (Skratt.)

                Men kriget går obevekligt sin gång. Det kan inte döljas med några slags kulisser. Ty inga ”axlar”, ”trianglar” och ”antikominternpakter” kan dölja det faktum att Japan under denna tid besatt en väldig del av Kinas territorium, att Italien besatt Abessinien, att Tyskland besatt Österrike och Sudetområdet, att Tyskland och Italien tillsammans besatt Spanien — och allt detta direkt emot de icke-aggressiva staternas intressen. Kriget har således förblivit krig, aggressorernas militära block har förblivit ett militärblock och aggressorerna — aggressorer.

                Det utmärkande för det nya imperialistiska kriget ar att det ännu inte blivit ett allmänt krig, ett världskrig. Kriget föres av de aggressiva staterna, vilka på alla sätt inkräktar på de icke-aggressiva staternas, främst Englands, Frankrikes och USA:s intressen, medan de senare steg för steg drar sig tillbaka och gör den ena eftergiften efter den andra för aggressorerna.

                Således försiggår inför våra ögon en öppen omdelning av världen och inflytelsesfärerna på bekostnad av de icke-aggressiva staternas intressen, utan att dessa gör de ringaste försök till motstånd och till och med; i viss mån ser genom fingrarna härmed.

                Otroligt, men sant.

                Hur skall man förklara det nya imperialistiska krigets ensidiga och märkvärdiga karaktär?

                Hur har det gått till att de icke-aggressiva länderna, som förfogar över oerhörda möjligheter, så lätt och utan motstånd avstått från sina positioner och sina skyldigheter till aggressorernas förmån?   Kan det inte förklaras med de icke-aggressiva staternas svaghet? Naturligtvis inte! De icke-aggressiva, demokratiska staterna är tillsammans obestridligt starkare än de fascistiska staterna såväl i ekonomiskt som i militärt avseende.                

                Hur skall man då i så fall förklara dessa staters systematiska eftergifter åt aggressorerna?

                Man skulle exempelvis kunna finna förklaringen i en känsla av fruktan för den revolution, som kan bryta ut, om de icke-aggressiva staterna går med i kriget och om kriget antar en världsomfattande karaktär. De borgerliga politikerna vet naturligtvis att det första imperialistiska världskriget ledde till seger för revolutionen i ett av de största länderna. De fruktar att också det andra imperialistiska kriget kan leda till seger för revolutionen i ett eller flera länder.

                Men detta är för ögonblicket inte den enda, ja, inte ens den viktigaste orsaken. Den viktigaste orsaken är att de flesta icke-aggressiva länderna, främst England och Frankrike, övergivit den kollektiva säkerhetens politik, politiken av kollektivt motstånd mot aggressorerna, att de gått över till en icke-inblandningens position, till en ”neutralitets”-position.

                Formellt skulle icke-inblandningspolitiken kunna karaktäriseras på följande sätt: ”Må varje land försvara sig mot aggressorerna bäst det vill och kan, vi skall hålla oss utanför och driva handel både med aggressorerna och deras offer”. I verkligheten betyder dock icke-inblandningspolitiken att man ger efter för aggressionen, att man ger kriget fria tyglar — alt det följaktligen förvandlas till världskrig. I icke-inblandningspolitiken skymtar en strävan, en önskan att inte hindra aggressorerna att utföra sitt smutsiga verk, att inte hindra, låt oss säga Japan att inveckla sig i krig med Kina och ännu hellre med Sovjetunionen, inte hindra, låt oss säga Tyskland att snärja in sig  i de europeiska angelägenheterna, att inveckla sig i krig mot Sovjetunionen, att låta alla krigsdeltagare sjunka ned i krigets moras, att i all tysthet uppmuntra dem häri, låta dem försvaga och utmatta varandra för att sedan, då de är tillräckligt försvagade, träda fram på scenen med friska krafter, uppträda i ”fredens intresse” — naturligtvis — och diktera de försvagade krigsdeltagarna sina villkor.

                Lika billigt som angenämt!

                Tag exempelvis Japan. Det är betecknande att alla inflytelserika franska och engelska tidningar omedelbart före Japans inträngande i Nordkina skrek i högan sky om Kinas svaghet, om dess oförmåga att göra motstånd, om att Japan med sin armé skulle kunna kuva Kina under loppet av två, tre månader. Sedan började de europeiska och amerikanska politikerna ställa sig avvaktande och iakttagande. Och då Japan därefter började sina militära aktioner, avstod de åt detta lamt Shanghai, det utländska kapitalets hjärta i Kina, de avstod Kanton, fästet för det engelska monopolets inflytande i Kina, avstod Hainan, lät Japan omringa Hongkong. Inte sant, allt detta ser i hög grad ut som uppmuntran av som om man sade: ”Gå på bara med kriget, så får vi se sedan!’

                Eller tag exempelvis Tyskland. Man lät det taga Österrike, trots skyldigheten att försvara detta lands självständighet, man avstod Sudetområdet, lämnade Tjeckoslovakien åt sitt öde, trots alla förpliktelser, och sedan började man i pressen skräna och ljuga om den ”ryska arméns svaghet”, om ”det ryska flygets upplösning”, om ”oroligheter” i Sovjetunionen för att därigenom driva tyskarna allt längre åt öster, lova dem ett lätt byte samt intala dem: Börja ni bara krig mot bolsjevikerna, så skall nog allt gå bra. Det måste erkännas, att också detta i hög grad ser ut som att egga och uppmuntra aggressorn.

                Karaktäristiskt är det gny, som den engelsk-franska och nordamerikanska pressen igångsatte med anledning av Sovjet-Ukraina. Ledarna för denna press skrek sig hesa i sina påståenden att tyskarna är på väg till Sovjet-Ukraina, att de nu har i sina händer det så kallade Karpato-Ukraina med en befolkning på c:a 700 000, att tyskarna senast i vår detta år kommer att ansluta Sovjet-Ukraina med över 30 miljoner invånare till det så kallade Karpato-Ukraina. Det förefaller som detta misstänkliga gny skulle ha till ändamål att framkalla förbittring i Sovjetunionen mot Tyskland, att förgifta atmosfären och provocera fram en konflikt med Tyskland utan några synliga grunder.

                Det är naturligtvis fullkomligt möjligt att det i Tyskland finns dårar, som drömmer om att ansluta elefanten, det vill säga Sovjet-Ukraina, till myggan, det vill säga det så kallade Karpato-Ukraina. Och om det verkligen finns sådana galningar där, så behöver man inte tvivla på att det i vårt land skall finnas tillräckligt med tvångströjor för dylika dårar. (Applådstorm.) Men om man bortser från dårarna och vänder sig till de normala människorna — är det då inte klart att det är löjligt och dumt att på allvar tala om Sovjet-Ukrainas anslutning till det så kallade Karpato-Ukraina? Tänk efter. Myggan flyger till elefanten, stramar upp sig och säger: ”Ack, bror lilla, vad: det gör mig ont om dig... Här lever du utan godsägare, utan kapitalister, utan nationellt förtryck, utan fascistiska makthavare — vad är det väl för en tillvaro... När jag ser dig kan jag inte annat än säga: — det finns ingen annan räddning för dig än att ansluta dig till mig … (Allmänt skratt.) Nå, låt gå, jag tillåter dig att ansluta ditt obetydliga område till mitt omätliga territorium... ” (Allmänt skratt och applåder.)

                Ännu mera karaktäristiskt är det att en del politiker och pressmän i Europa och USA, som förlorat tålamodet i sin väntan på ”marschen mot Sovjet-Ukraina”, själva börjar avslöja den verkliga meningen med icke-inblandningspolitiken. De säger rent ut och skriver svart på vitt att de svårt ”missräknat” sig på tyskarna, då dessa i stället för att tränga längre mot öster, mot Sovjetunionen, kantänka vänt sig västerut och kräver kolonier. Det skulle kunna tänkas att man gav bort Tjeckoslovakiens områden åt tyskarna som priset för förpliktelsen att börja krig mot Sovjetunionen, men nu vägrar tyskarna att betala växeln och visar fordringsägarna på dörren.

                Min avsikt är alls inte att hålla någon moralpredikan med anledning av icke-inblandningspolitiken, att tala om svek, förräderi o.s.v. Det vore naivt att predika moral för folk, som inte erkänner den mänskliga moralen. Politik är politik, som de gamla slipade borgerliga diplomaterna säger. Det bör likväl anmärkas att den stora och farliga politiska lek, som ickeinblandningspolitikens anhängare börjat, kan sluta med ett allvarligt fiasko för dem själva.

                Så ser den i dag dominerande icke-inblandningspolitiken ut i verkligheten.

                Sådan är den politiska situationen i de kapitalistiska länderna.

3. Sovjetunionen och de kapitalistiska länderna

Kriget har skapat ett nytt läge i förhållandet mellan länderna. Det har infört en atmosfär av oro och osäkerhet i dessa förhållanden. Sedan kriget undergrävt grundvalarna för efter krigstidens fredsregim och kullkastat den internationella rättens elementära begrepp, har det gjort värdet av de internationella fördragen och förpliktelserna problematiska. Pacifismen och avrustningsförslagen har gravlagts. De har ersatts av feberaktiga rustningar. Alla stater, från de minsta till de största, har börjat rusta — bland dem och i främsta rummet de stater, som fullföljer icke-inblandningspolitiken. Ingen tror längre det salvelsefulla talet om att eftergifterna åt aggressorerna i München och Münchenöverenskommelsen skulle ha utgjort inledningen till en ny ”fredsstiftandets” era. Inte ens själva deltagarna i Münchenöverenskommelsen, England och Frankrike, tror på detta tal och ökar sina rustningar i inte mindre grad än de andra.

                Sovjetunionen har självfallet inte kunnat låta bli att uppmärksamma dessa hotfulla händelser. Det är otvivelaktigt att varje, t.o.m. det minsta krig, som aggressorerna börjar någonstädes i någon avlägsen vrå av världen, utgör en fara för de fredsälskande länderna. En så mycket allvarligare fara utgör det nya imperialistiska kriget, som redan hunnit draga in mer än 500 miljoner människor av Asiens, Afrikas och Europas befolkning. På grund härav har vårt land, som orubbligt fullföljer politiken att bevara freden, samtidigt utvecklat ett synnerligen allvarligt arbete för att öka vår Röda armés och vår Röda flottas stridsberedskap.

                Dessutom har Sovjetunionen i syfte att stärka sina internationella positioner beslutat att också vidtaga vissa andra åtgärder. I slutet av 1934 inträdde vårt land i Nationernas förbund, utgående ifrån att detta trots sin svaghet likväl kan användas som en tribun för att avslöja aggressorerna och som ett visst, om än svagt fredsinstrument, vilket är i stånd att hämma krigets lössläppande. Sovjetunionen anser att man under en så orosfylld tid inte får ringakta ens en så svag internationell organisation som Nationernas förbund. I maj 1935 avslöts mellan Frankrike och Sovjetunionen ett fördrag om ömsesidig hjälp vid eventuellt angrepp av aggressorerna. Samtidigt ingicks ett analogt fördrag med Tjeckoslovakien. I mars 1936 ingick Sovjetunionen fördrag om Ömsesidig hjälp med Mongoliska Folkrepubliken. I augusti 1937 ingicks ett ömsesidigt icke-angreppsfördrag mellan Sovjetunionen och republiken Kina.

                Under dessa vanskliga internationella förhållanden har Sovjetunionen' fullföljt sin utrikespolitik, i det den försvarat fredens upprätthållande.

                Sovjetunionens utrikespolitik är klar och förståelig;

1.             Vi är för fred och befästande av förbindelser på saklig grund med alla länder. Vi intar och kommer att inta denna ståndpunkt, för såvitt dessa länder upprätthåller samma förhållanden gentemot Sovjetunionen, för såvitt de ej försöker att kränka vårt lands intressen.

2.             Vi år för ett fredligt, intimt och gott förhållande till alla grannländer, vilka har gemensam gräns med Sovjetunionen. Vi står och kommer att stå på denna ståndpunkt, för såvitt dessa länder upprätthåller samma förhållande gentemot Sovjetunionen, för såvitt de ej försöker att direkt eller indirekt kränka de intressen, som berör sovjetstatens gränsers integritet och okränkbarhet.

3.             Vi är för understöd åt de folk, som fallit offer för aggressionen och som kämpar för sitt hemlands oavhängighet.

4. Vi fruktar inga hotelser från aggressorerna och är beredda att med ett dubbelt slag besvara slaget från de krigsanstiftare, som försöker att kränka sovjetgränsernas oantastbarhet.

                Sådan är Sovjetunionens utrikespolitik. (Stormande och långvariga applåder.)

                I sin utrikespolitik stödjer sig Sovjetunionen:

1.             på sin växande ekonomiska, politiska och kulturella makt;

2.             på vårt sovjetsamhälles moraliska och politiska enhet;

3.             på vänskapen mellan folken I vårt land;

4.             på sin Röda armé och sin Röda flotta;

5.             på sin fredspolitik;

6.             på det moraliska stödet av de arbetande i alla länder, som är djupt intresserade av fredens bevarande;

7.             på det sunda förnuftet i de länder, vilka av en eller annan orsak ej är intresserade av att freden brytes.

* * *

På utrikespolitikens område är det partiets uppgift:

1.             att också i fortsättningen fullfölja fredspolitiken och befästa förbindelser på saklig grund med alla länder;

2.             att iakttaga försiktighet och inte låta vårt land dragas in i konflikter av krigsprovokatörerna, som är vana att låta andra krafsa kastanjerna ur elden åt dem;

3.             att på allt sätt stärka vår Röda armés och Röda flottas kampkraft;

4.             att stärka de internationella vänskapsbanden med de arbetande i alla länder, som är intresserade av fred och vänskap mellan folken.

Hela talet finns att läsa i "Leninismens problem" Moskva 1952. Observera att Stalins verk är förbjudna i det s k "Marxistiskt arkiv" på Internet.