Hilding Hagberg om atombomben 1948

/>

1948 utgav Sveriges Kommunistiska Partis blivande ordförande (1951-64) Hilding Hagberg skriften "Atombomben och freden".

Där kritiserar han bl.a. Rickard Sandlers agerande i FN som gick emot ett tydligt kärnvapenförbud, på samma sätt som försvarsminister Peter Hultqvist 70 år senare såg till att Sveriges underskrift på kärnvapenförbud aldrig kommit att ratificeras.

Den 6 augusti 1945 fällde en amerikansk flygande fästning från cirka 9.000 meters höjd en atombomb över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra atombomben, denna gång över den något mindre japanska staden Nagasaki.

Enligt en Reuteruppgift den 8 september 1945 uppskattades människoförlusterna i Hiroshima till 120.000 dödade, 10.000 saknade och 114.000 skadade. Endast 6.000 av Hiroshimas 250.000 invånare skulle alltså vara oskadade. En officiell amerikansk uppgift något senare har uppskattat antalet dödade och saknade till över 93.000, varav väl två tredjedelar torde vara kvinnor och barn.

Även om dessa siffror är överdrivna kan de jämföras med uppgifterna att under hela flygkriget mot England dödades 60.000 personer, därav 30.000 i London, och att under de finskryska krigen endast 46 personer dödades vid flygbombardemang.

Om själva krevaden har ögonvittnen berättat, att de plötsligt sett en bländande vit flamma från ganska stor höjd, följd av ett vrålande ljud, känt ett hårt luftdrag och därefter hört ett våldsamt oväsen från rämnande och fallande hus. De har sett en tjock vit rök som snabbt mörknade, och erfarit en stark känsla av tryck, vind och hetta, omedelbart därefter har de sett eldslågor slå upp på många ställen i staden.

Bombfällningarna hade genast och för ganska lång tid desorganiserat städerna och deras kommunala förvaltning och skötsel, förstört varje möjlighet till eldsläckning, livräddning och existens — ännu månader efteråt hittades massor av obegravda lik. Befolkningen hade flytt, i panik och båda städerna sjönk på ett ögonblick ner till den mest primitiva existens. Enbart i Nagasaki hade man 60.000 hemlösa och 25.000 som bodde i skadade hus.

Atomkrevaderna hade utvecklat värme — miljoner grader påstås det — rörelse och radioaktiv strålning. Det oerhörda trycket hade pressat in hustak och väggar, virvlat upp lösa delar i luften, rubbat broar och andra järnkonstruktioner, vräkt omkull spårvagnar och bilar och slagit omkull hästar på ända till fyra kilometers avstånd.

Atombombens gamma- och neutronstrålning hade hos berörda överlevande åstadkommit skador på huden och de blodbildande organen, förändrat arvsmassan, vållat sterilitet, skadat fostren, åstadkommit missfall och kraftigt nedsatt allmäntillståndet. Skadorna på blodbildande organ hade dödat, när dosen överskridit ett visst värde. En oskyddad människa sades ha haft femtio procents chans att överleva den radioaktiva strålningen på en och en halv kilometers avstånd från detonationspunkten.

En officiell brittisk utredningsdelegation, som besökt de atombombade japanska städerna, har uppskattat dödsprocenten sålunda:

Vid noll till 400 meter från bombcentrum 95 % 

400      till      800    »    »    »    85    %
800       »    1.200    »    »    »    58    %
1.200    »    1.600    »    »    »    35    %
1.500    »    2.500    »    »    »    13    %

En omänsklig krigföring
De båda atombombade japanska städerna var ur militär synpunkt betydelselösa. Hiroshima var ett handelscentrum med utpräglad småindustri och endast ett fåtal större anläggningar för siden- och maskinindustri. Nagasaki hade en del skepps- byggerier, reparationsverkstäder jämte stål-, maskin- och vapenverkstäder. Ingen av städerna var krigsbas eller hade militär besättning.

Hiroshima. 200 meter från bombnedslagets epicentrum.

Bombardemanget av dem var det andra världskrigets till tiden mest koncentrerade massförintelse av civilbefolkningen. Bombardemanget kunde inte militärt påverka det andra världskrigets förlopp. Kriget var i verkligheten avgjort: Japan hade förlorat alla sina allierade, det var utmattat av ett femtonårigt hopplöst krig; dess flotta låg på Stilla havets botten, dess städer hade härjats av väldiga bombardemang; Röda armén hade gått på segerrik offensiv i Mandsjuriet och amerikanerna stod beredda att landstiga i Japan.

Stockholms konserthus. En atombomb över Hötorget
påstås kunna döda ända till 120.000 människor.

Denna omänskliga grymhet har därför tydligen haft till syfte att avprova atombomberna samt inför världen demonstrera deras djävulska förstörelsekraft. Man har medvetet velat frammana skräck hos mänskligheten och även lyckats därmed.

Fakta och antaganden
Atombomben har av amerikanerna utnyttjats som ett psykologiskt tvångsmedel, en trumf i 2det kalla kriget >. Även om den säges framtvinga en revision av staternas försvars- planer torde dess militära betydelse vara betydligt överdriven. De uppgifter som härovan lämnats är också uppgifter från amerikanskt, engelskt och japanskt hall, där gemensamma intressen förelegat att förstora atombombens betydelse. På grundval av dessa skall dock här göras ett försök att plocka fram några antaganden.

President Truman har förklarat att atombomben har en sprängkraft motsvarande 20.000 ton trotyl. Enligt amerikanska uppgifter skulle vid den första atombombsprängningen från 30 meters höjd i en öken i New Mexico ha åstadkommits en krater som var 800 meter i diameter och med 8 meters djup i centrum. Om en kvartersbomb raserar en mur på 30 meters avstånd bör atombomben kunna nå samma resultat på 300 meters avstånd.

Tunn pansar anses inte ge nämnvärt skydd mot den radioaktiva strålningen. Ju lägre detonationshöjden är desto längre tid anses terrängen farlig genom kvarblivande radioaktivitet. Den radioaktiva strålningen rör sig med ljusets hastighet (300.000 meter i sekunden) medan lufttryckvågorna håller ungefär ljudets hastighet (340 meter i sekunden).

Vid ett teoretiskt försök att överföra Hiroshimabombens verkningar på en motsvarande brittisk stad med dess mera robusta bebyggelse, men i övrigt samma betingelser som i Hiroshima, har man kommit fram till en dödssiffra av 50.000. Motsvarande standardsiffra för det tyska V2-vapnet var 15 dödade per projektil, trots att V2 rörde sig snabbare än ljudet och följaktligen inte kunde uppfattas före nedslaget.

I Hiroshima där husen i stor utsträckning var byggda av trä och papp förstördes mer än tio kvkm. av bostadsområdet genom atombombens direkta och indirekta (eldsvådor) verkningar.

En svensk undersökning visar att en atombomb, fälld kl. 11 på dagen över Hötorget i Stockholm och under förutsättning att flyglarm ej givits, evakuering ej påbörjats och befolkningen ej uppsökt skyddsrum, skulle kunna döda 120.000 människor. Om däremot nämnda skyddsåtgärder genomförts kunde dödssiffran nedbringas till 10.000.

En undersökning av sannolika verkningar på normal europeisk stadsbebyggelse visar att vid en detonationspunkt 250 meter över ett centrum skulle all bebyggelse raseras en halv kilometer från markcentrum. Svagare byggnader skulle raseras på en kilometers avstånd.

Atombombens militära betydelse
Atombomben kan endast verka effektivt mot storstäder och dessas civila befolkning. Det enda som därvid har militär betydelse är inverkan på de smärre industrier som befinner sig i storstädernas centra samt kommunikationerna.

Mot krigsfartyg är verkan mycket ringa, vilket framgick vid Bikini, där ett sjuttiotal äldre och avmonterade krigsfartyg sammandragits på ett mycket trångt område. Ett ringa antal fartyg rapporterades då som sänkta. På de filmbilder som visades var »överreden», master o. d. söndertrasade, men skroven som regel oskadade. På vissa fartyg hade vederbörande med censurpennan täckt konturerna — vattenlinjen, fören och aktern — vilket måste ge åskådaren intrycket att andra laddningar än atombomben åstadkommit skrovskador. Överlevande getter födde killingar och grisarna mumsade oberört på sina skulor efter krevaden, medan fisken var alldeles oberörd av de tvärsäkra förutsägelserna att den inte kunde överleva vattnets radioaktivitet. Svallvågen blev mycket blygsam.

Tyskland kan utgöra ett lämpligt jämförelseobjekt, eftersom detta land hårdare än något annat utsattes för systematisk bombning. Sammanlagt fälldes nära 2.700.000 ton flvgbomber över tyska områden. Enligt årets Nobelpristagare i fysik, engelsmannen Blackett, skulle detta motsvara förstörelsekraften hos 670 Hiroshimabomber, som tillsammans troligen väger mindre än 10.000 ton, om dessa effektiviserats, såsom uppgetts, möjligen 400 atombomber. Det är dock tydligt att dessa bomber inte alls kan få den spridning och den samlade verkan på de tiotusentals bombmålen som den andra bombningen hade.

Vid dessa bombningar som representanter mer än 4,1 miljoner flygplansstarter dödades enligt uppgifter 300.000 civilpersoner. 7S0.000 skadades medan 7.5 miljoner blev hemlösa.

Men viktigare för att bedöma det militära värdet är verkningarna på krigsindustrin. Flygplanstillverkningen i Tyskland var 1941 12.000 plan, 1942 16.000 plan, 1943 styvt 25.000 och 1944 40.000 flygplan. Kullagerproduktionen slog alla tidigare rekordsiffror fjärde kvartalet 1944. Ammunitionstillverkningens toppsiffror var 1940—41 23.000 metric tons, 1942 30.000, 1943 39.000 och 1944 52.000 tons. Skadorna på elektricitets- framställningen var relativt små. Sedan början av 1942 tredubblades så småningom den tyska rustningsindustrin. Ändå arbetade färre tyska kvinnor i industrin än under det första världskriget och industrin gick för övrigt som regel på enskift. Ännu hösten 1944 när den allierade bombningen hade nått full kraft ökade enligt en amerikansk utredning den tyska krigsindustrin. I många fall, konstaterar samma rapport, kunde produktionen helt eller i större utsträckning återupptas redan efter några dagar.

Att sedan stora bakslag drabbade den tyska industrin och kommunikationerna berodde främst därpå, att de allierade både från öster och väster inträngt på tyska områden. Ända till mitten av 1944 ökade den tyska produktionen av flygbensin. Då erövrade som bekant Röda armén Rumänien med dess stora oljetillgångar. Detta plus den ungefär samtidigt insatta bombningen av den syntetiska oljeproduktionen gjorde att produktionen hastigt sjönk.

640 atombomber skulle som sagt bara fått bråkdelen av samma verkningar på krigspotentialen i Tyskland, I länder som USA och Sovjetunionen skulle verkningarna på grund av geografiska förhållanden och genom att länderna nu har andra världskrigets erfarenheter att falla tillbaka på bli minimala.

Detta vet också amerikanerna. Det är därför de konstruerat 20 tons sprängbomber och är i färd med att konstruera en 50 tons sprängbomb samt maskiner för att bära sådana.

Atombombens betydelse består framför allt i att den kan skada storstäder och utrota civilbefolkningen i massor, men detta kan aldrig avgöra ett modernt krig.

Atomenergin i fredens tjänst
Hittills har atomenergin för människorna framträtt som en destruktiv kraft. Men med sönderdelningen av atomerna har människan dock inte endast upptäckt ett gigantiskt utrotningsmedel, hon har samtidigt slagit upp dörrarna till en ny tidsålder, atom åldern. Ty atomenergin är inte bara ett monstruöst medel i dödens tjänst, den kan samtidigt jämna vägen till ett lättare och lyckligare liv för människan.

Det räcker att erinra om en beräkning som gjordes sommaren 1945, vilken hävdade att en atombränslemängd motsvarande en tändstickslådas volym skulle, om den omvandlades i drivkraft, vara nog för att driva en jätteångare över Atlanten.

Därför är det också ett stort intresse att, samtidigt som användningen av atombomber förbjudes och atomvapnen för- störes, ansträngningarna inriktas på att frigöra och utnyttja atomenergin i fredligt värv. Varje industriellt utvecklat land har eller får möjligheter härför, såvida det förfogar över uran- tillgångar eller möjligheter skapas att framställa atombränsle ur annan materia. Också vårt land har vidtagit åtgärder för att utveckla atomspjälkningsmetoden.

Amerikanerna, som påstår sig ha monopol på atombomben, säges ha satsat 8 miljarder svenska kronor på att framställa den första atombomben. 120.000 man säges vissa tillfällen ha varit sysselsatta med detta arbete. En hel armé av vetenskapsmän och ingenjörer har tagits i tjänst härför. USA:s uran- tillgångar antas däremot vara mycket begränsade, varför de måste skaffa sitt uran från Kanada och Belgiska Kongo. De har dock sina tentakler ute överallt för att finna nya urantillgångar och lägga beslag på dem. Enligt uppgift skulle de hittills vara mäktiga en produktion av 5 kg uran per dag och om uranbränslet uppskattas till 10 kg per bomb skulle detta räcka till 180 bomber per år. Själva skryter de med att ha radioaktivt material tillräckligt för att förinta allt liv på vår planet.

Har andra länder atombomber?
I samband med Hiroshimakatastrofen förklarade Churchill att mäktiga industriländer kunde framställa atombomber om 4 å 5 år.

Vår svenske atomforskare, professor Manne Siegbahn, förklarade i november 1945 som svar på frågan om ett land som Sverge kan framställa en atombomb: »Ja, det är i själva verket en fråga om pengar och industriella möjligheter. Jag tror att kostnaderna för framställning av en atombomb kan reduceras betydligt." (1949 satsar USA 600 miljoner dollar på atomvapenproduktionen.)

Den ryske utrikesministern Molotov förklarade den 6 november 1947:

»I Förenta Staternas expansionistkretsar har som bekant en ny underlig religion vunnit utbredning: då man inte tror på sitt lands inre styrka, förlitar man sig på atombombens hemlighet, trots att denna hemlighet för länge sedan har upphört att existera.»

Lika klart uttryckte sig vice utrikesminister Vvsjinskij i oktober 1948 inför FN:s första utskott:

»Det är fel att tro, och det är en stor villfarelse hos dem som tror så, att det bara finns en stat som har monopol på atomkraften, atombomben. Det kan dra med sig en mycket allvarlig och farlig felkalkyl.

Kina har i dag deklarerat att det inte är i stånd att tillverka atombomber. Det finns kanske andra som kommer att säga detsamma; men det finns stater som inte kan säga så, ty det skulle inte vara med verkliga förhållandet överensstämmande.»

Mycket kärvt deklarerade den ukrainske utrikesministern Manuilskij i FN-utskottet i polemik mot påståendena att atom. bomben är ett amerikanskt monopol och ger amerikanerna överlägsenhet:

»Bevis kommer att bli nödvändiga för att vederlägga detta USA:s påstående, och om så erfordras skall vi prestera dessa bevis som kommer att bli obekväma för dem som tror att de har övertaget.»

Atombomben och Förenta Nationerna
Av det föregående framgår hur nödvändigt det är att atomvapnet, som framgångsrikt bara kan användas mot storstädernas civilbefolkning, utmönstras ur staternas krigsarsenaler, förstöres och förbjudes som krigsmedel. Men samtidigt måste atomenergin utvecklas i det fredliga livets och framåtskridandets tjänst Detta har också varit innebörden i Förenta Nationernas tidigare beslut.

Den 24 januari 1946 beslöts sålunda att tillsätta en kommission för behandling av atomkraftsfrågan. Denna skulle utarbeta och framlägga förslag i syfte att eliminera atomvapnen och andra primära massförintelsevapen ur nationernas rustningar samt utarbeta förslag om kontroll av atomkraften i den utsträckning som erfordras för att atomkraften endast skulle komma att användas i fredliga syften.

Detta viktiga beslut underströks sedan den 14 december samma år. Samtidigt betonades att ett framtida kontrollorgan skulle underordnas FN:s säkerhetsråd.

Från början hade majoriteten i kommissionen arbetat efter denna linje, d. v. s. förstöring av atomvapen och förbud mot deras användning samt kontroll häröver. Australiens representant hade i juni 1946 framlagt utarbetade förslag i detta syfte och därvid understötts av bl. a. Englands och Kanadas representanter. Den brittiske representanten McNeil förklarade 7 juli 1946 att >alla atomvapen måste förstöras, men atombränslet i dem utnyttjas för fredliga syftena.

Den amerikanske representanten har dock gått emot denna linje och under hans tryck tog Australiens representant tillbaka sitt förslag. Under samma påtryckning har majoriteten i kommissionen rekommenderat säkerhetsrådet att den skulle nedlägga sin verksamhet. Den hade då utarbetat tre rapporter till kontroll av atomproduktionen, men helt förbigått problemet om förbud mot atomvapen och förstöring av befintliga atomvapen.

Varför vill amerikanerna atomkrigföring?
Medan Sovjetunionen och övriga öststater vill förstöra och förbjuda atomvapnens användning har amerikanerna i olika sammanhang klargjort att de utnyttjar atombomben i det kalla kriget för att betjäna sin imperialistiska politik och att de vill utnyttja atomvapen i ett nytt krig. Några representativa amerikanska uttalanden besvarar också frågan varför.

Ordföranden i USA:s atomkommission, Lilienthal, skriver i boken »Internationell kontroll över USA:s atomkraft»:

»Vår säkerhet avhänger delvis av hemlighållandet av vissa livsviktiga informationer och kännedomen om produktionsmetoden, som vi ensamma behärskar. Därför vill vi förlänga monopolet på denna kunskap så länge som möjligt, emedan vi utmärkt väl förstår, att den i bästa fall är tillfällig.»

Ett UP-telegram meddelade för några veckor sedan att USA planerar atomvapenproduktion för femtio år framåt. Armé-, flott- och flygstabscheferna anser enligt samma telegram att atomålderns försvarskrav kommer att utvecklas i tre faser under de närmaste femtio åren! USA:s uppgift måste vara, säges det, att tillkämpa sig en överväldigande överlägsenhet i luften och till sjöss, huvudsakligen med hjälp av atomvapnet.

Presidentkandidaten Dewey, som nyss mot alla tips förlorat valet, har förklarat att hans egen och hans anhängares åsikt »om atomkraften är huvudsakligen inriktad på dess utnyttjande för militära ändamål».

Den omvalde president Truman förklarade nyligen i anledning av atombombexperimenten på ön Anivatos, att de visade »en förbättring av atomvapnet, en betydande progress.»

I ett inlägg i Manchester Guardian har generalsekreteraren i det engelska forskarsamfundet, Innes, klargjort varför USA:s regering motsätter sig beslut att förstöra atomvapnen och förbjuda atomkrigföring:

»Under de två år som gått sedan sovjetförslaget om konventionen först framlades, har det blivit klart att den verkliga anledningen till västmakternas inställning i denna fråga var den omständigheten att Förenta Staternas regering ansåg det nödvändigt att upprätthålla hotet att använda atomvapnet som en huvudfaktor i det kalla kriget mot Ryssland.»

USA:s representant i FN:s atomkommission har meddelat att »en konvention som uteslutande förklarar atombomben olaglig skulle ge upphov till irritation och medföra ökad internationell inbördes misstänksamhet».

USA:s styresmän vill alltså bevara möjligheten att använda atombomber i ett nytt krig och gläder sig åt en ytterligare utveckling av dess förmåga att döda och förstöra. De är främmande för tanken att utnyttja atomenergin i fredliga värv.

Majoritetsplanen om kontroll utan förbud
Det är Sovjetunionen som gått i spetsen för strävandena att förstöra atomvapnen och förbjuda deras användning i krig. Dess representant har också i FN:s atomkommission motsatt sig beslutet om kommissionens nedläggande och de riktlinjer som den av amerikanerna dirigerade majoriteten följt för en atomkontroll utan förstöring och förbud (Baruchplanen). Den kritik Sovjetunionen rest mot detta förslag kan sammanfattas i följande punkter:

1)    I stället för förbud mot användning av atombomber och förstöring av befintliga sådana betyder förslaget först en successivt uppbyggd kontroll och att frågan om ett förbud långt senare skulle tas upp till behandling.

2)    Den kontroll som föreslås skulle inledas i etapper och börja med råvaruutvinningen av atombränslet.

3)    Kontrollorganet skulle äga rätt att bedriva forskningar för utvecklingen av atomenergin i förstörande syfte.

4)    Medan gruvorna i första etappen ställdes under kontroll skulle den fortsatta fabriksbearbetningen av uran och torium- tillgångar vara fri.

5)    Kontrollorganet skulle få äganderätten till gruvorna, atomfabrikerna, ja hela industrigrenar som kunde förutsättas ha betydelse för atomenergins utveckling. Detta innebure att ländernas folkhushållning ställdes under atomkommissionens kontroll. 

6)    Kontrollorganet skulle erhålla bestämmanderätten över atomvetenskapen över hela världen och dirigera en universell vetenskap.

7)    Kontrollorganet skulle icke underordnas FN:s säkerhetsråd utan bli ett från FN fristående organ, ja ett organ över världsorganisationen.

8)    På grund av läget i FN, som alltmer präglas av USA:s politik, skulle i verkligheten USA och dess kapitalintressen kunna lägga beslag på alla länders atområvarukällor, liksom på alla anläggningar på området, och i realiteten kontrollera ländernas ekonomi utan att ge något i gengäld, exempelvis ikläda sig att förstöra befintliga atombomber eller avstå från deras användning i händelse av krig.

Dessa riktlinjer, som USA dikterat i atomkommissionen, visar att det icke varit meningen att finna en väg för att hindra atomvapnets användning som politiskt och militärt kampmedel. Detta framhåller även årets nobelpristagare i fysik, den brittiske professorn P. M. G. Blackett, i en nyutkommen bok vari han bland annat betonar följande:

Baruchplanen försöker göra hela atomenergin till en internationell myndighets egendom, med andra ord med ett kvävande tag hindra nationernas utveckling. När man vet att kol- och elektricitetsmagnaterna i USA motsätter sig atomenergins utnyttjande för fredliga ändamål har Sovjetunionen ingen anledning betvivla, att en internationell myndighet med ett flertal av kapitalistiska representanter skulle hindra att atomenergin användes för uppbygget av socialismen.

Det är naturligtvis otänkbart att fria länder skulle avstå åt en organisation, som inte ens kontrolleras av FN, sina råvarutillgångar, fabriker, forskningsanstalter etc. Det bleve ju i realiteten USA som skulle dominera en sådan organisation. Lika orimligt är att atombombtillverkningen tillåtes fortsätta och att USA bakom sin egendomliga kontrollplan skall kunna förbereda atomkrig i femtio år framåt.

Som en invändning mot Förenta Nationernas tidigare inställning att förbjuda atomvapnen har anförts, att man först  måste skapa ett kontrollorgan innan man tar upp frågan om ett förbud till närmare behandling. I så fall skulle kontrollorganet ju inte ha någon kontrolluppgift.

Gentemot talet om att man först skall ha kontroll och sedan ta upp frågan om förbud har det i FN erinrats om att 33 nationer i Nationernas Förbund i början av 20-talet fattade beslutet att bakterie- och gaskrig skulle förbjudas utan att man ens tillsatte något kontrollorgan för att övervaka att beslutet respekterades.

Varför skulle då icke de 58 staterna i det nuvarande FN kunna besluta att förbjuda atomkrig och samtidigt tillsätta ett organ för att kontrollera att beslutet följdes?

Det har nämligen icke varit tal om att frågorna om förstöring respektive förbud å ena sidan och kontroll däröver å den andra sidan skulle genomföras i tiden långt ifrån varandra.

Detta framgår både av FN:s tidigare behandling av frågan och av Sovjetunionens förslag i september detta år vari det heter:

»... Generalförsamlingen rekommenderar ett förbud mot atomvapnet i dess egenskap av ett för aggressiva och inte defensiva syften avsett vapen. Generalförsamlingen rekommenderar att det inom Säkerhetsrådets ram upprättas ett internationellt kontrollorgan för övervakning och kontroll av genomförandet av åtgärderna för reducering av rustningarna och de väpnade styrkorna samt förbud mot atomvapnet.»    Ufc4

Detta förslag anvisar den framkomliga vägen för att avlägsna atomdödens hot från mänskligheten.  

Sverge slår vakt om atombomben
Bland de stater som dock motsatt sig detta förslag och valt USA:s atomkrigslinje befinner sig Sverge. Detta ådagalades i ett tal av landshövding Sandler i FN:s politiska kommission, vari denne bland annat formulerade följande teser:

»Idén att först anta en förbudskonvention och därefter söka nå en kontrollöverenskommelse kan inte godtagas. Kontroll och förbud måste kombineras.

Den av Sovjetunionen skisserade kontrollplanen kan inte anses ge erforderlig trygghet.

Så långt man kan döma av nuvarande tekniska betingelser är majoritetsplanen grundligt och väl motiverad. Modifikationer däri kan inte få vara uteslutna, men intill dess alternativa förslag har framkommit som är ur säkerhetssynpunkt tillfyllest bör majoritetsplanen tagas som bas för det fortsatta arbetet.» (TT.)

Den första tesen är ett slag i luften, eftersom FN :s tidigare inställning och Sovjetunionens förslag gått ut på att förbud och kontroll skall kombineras. Den andra tesen är en direkt polemik mot FN:s beslut den 14 december 1946. Den riktar sig mot förslaget att kontrollorganet skall vara underordnat FN :s säkerhetsråd. Eljest utgår ju sovjetförslagen från att organets syfte skall vara kontroll och inspektering, att inspektionen skall vara av periodisk karaktär med möjlighet att dessutom verkställa vilken inspektionshandling som helst och när atomkommissionen finner detta nödvändigt. Den tredje tesen bör jämföras med den sovjetryska kritiken i de refererade åtta punkterna. Den plan Sandler rekommenderar betyder alla förskönande fraser till trots att den svenska delegationen stöder dem som vill använda atomvapnen för krig, dem som alltså inte vill förstöra atomvapnen och kriminalisera deras användning. Det innebär därjämte att Sverge understödjer en kon- trollinje, vars verkliga syfte är att uppskjuta frågan om atomvapnets kriminalisering till en mycket avlägsen framtid. När FN:s atomkommission kunde hålla på i trettio månader för att komma fram till ett beslut att dess arbete borde nedläggas, skulle ett kontrollorgan med uppgift att utforma kontrollen i etapper enligt majoritetsförslaget, kunna hålla på i trettio år för att komma fram till en realbehandling av problemet om atomvapnens förstöring och kriminalisering.

De svenska statsmakterna har vidtagit en serie åtgärder och nedlagt stora belopp för att utveckla atomforskningen. Landets urantillgångar har ställts under statlig kontroll. Det är verkligen inte småsaker, att den svenska delegationen utan vidare, frikostigt utbjuder allt detta till ett tänkt organ som måste komma att behärskas av Förenta Staterna.

Att hr Sandler är inne på denna linje kan kanske lättare förstås om man erinrar sig att han för ett år sedan förklarade att atombomben ställt den nationella suveräniteten på avskrivning.

I ett tal i FN den 14 nov. förklarade han att han »betraktade den planerade atomkontrollorganisationen som ett embryo till en världsregering» och att man måste »acceptera vidsträckta konsekvenser både vad beträffar FN :s stadgar och de enskilda staternas suveränitet». Han gjorde t. o. m. gällande att »rent socialistiska element införts i Förenta Staternas individualistiska ekonomi genom de maktbefogenheter som givits atomenergikommissionen» och att det blir »ett trappsteg mot internationell socialisering».

Vi, som inte vill uppge denna nationella suveränitet, kan inte godkänna den linje i atomfrågan som framlagts av hr Sandler på den svenska regeringens vägnar. Att de övriga tre partiernas ledningar följt honom i frågan ändrar inte på något sätt vår uppfattning härvidlag.

Man måste därjämte inför uppmaningarna att avstå från den nationella suveräniteten erinra om ett elementärt faktum, nämligen att världshushållningen principiellt uppdelats i tvenne diametralt motsatta system, det socialistiska och det kapitalistiska. I hela östra Europa fram till Elbe praktiseras redan mer eller mindre avancerat socialistiska principer i det ekonomiska uppbygget. Lika litet som de styrande i de kapitalistiska länderna, vilka nu förbereder krig mot socialismen, skulle finna  sig i att ett organ, som dominerades av den socialistiska sektorn, skulle ta hand om gruvor, fabriker, hela industrier och därigenom påverka folkförsörjning och politik i dessa länder, lika litet kan den socialistiska sektorns länder tolerera motsvarande befogenheter från ett organ som domineras av det  imperialistiska och av krigspsykosen besatta USA. Det vore verklighetsfrämmande att föreställa sig något sådant.

Hr Sandler och hans likatänkande måste därför veta att när de talar om att avstå från den nationella suveräniteten till förmån för det omnämnda atomkraftorganet så är innebörden däri att underordna våra länder USA:s kontroll.

Vi lever i en värld, där något sådant inte är möjligt. I denna värld måste socialismen och kapitalismen inom överskådlig tid bestå bredvid varandra. Man måste därför söka sig fram på samarbetets linje, ett samarbete grundat på respekt för varje folks nationella intressen och suveränitet. Detta är den enda realistiska och fredsfrämjande linjen i utrikespolitiken.

Naturligtvis talar vi inte om nationell självtillräcklighet och vägran till internationellt samarbete. En sådan »begränsning» av den nationella suveräniteten som tryggar samarbetet mellan alla folk och respekterar deras likaberättigande, som förbjuder tillverkning och användning av atomvapen och kontrollerar sådana överenskommelser, kränker inte folkens nationella rättigheter och suveränitet. En sådan »begränsning > skulle ge folken mångfaldigt igen av garanti mot utmaningar och aggression, av en mångfaldigt ökad trygghet.

Kampen mot atombomben är kamp för fred
Man kan gott säga, att det viktigaste steget för att nu skapa en atmosfär av samarbete och förtroende i den internationella politiken vore förstöring av atomvapnen och ett FN-beslut att förbjuda deras användning i krig. Genom dessa förslag har Sovjetunionen manifesterat sin fredsvilja inför hela världen.

Den har kompletterat dessa förslag med att redan vid FN:s första möte föreslå staterna avrustning. Vid dess andra möte har den föreslagit och genomdrivit förbud mot krigspropaganda i de olika ländernas press. Vid det tredje niötet, som ännu pågår när detta skrives, har den föreslagit att de ledande stormakterna skulle omedelbart reducera sina stridskrafter med en tredjedel.

Denna kamp för freden är självfallen för ett socialistiskt land. Det har inte några kapitalister som kan förtjäna på krig. 

Annorlunda är läget i kapitalismens länder. Om man erinrar sig att den amerikanska industrin förtjänade 52 miljarder dollar på det andra världskriget, att kriget är industrins största kund och att många industrier hotas av svårigheter, kanske bankrutt, om inte krigsrustningarna som förberedelse för nya krig vidmakthölls, så inser man var den starkaste drivkraften till den amerikanska utrikespolitiken finnes. Minnes man därjämte att det är dessa dödens köpmän som i stort behärskar pressen, radion, telegrambyråerna och filmen, förstår man den psykos och ångest, som gripit folken i kapitalismens länder.

Behandlingen av atomvapnen inför Förenta Nationerna har nu inför hela världen fastslagit följande oomkullrunkeliga fakta:

1)    Sovjetunionen vill förstöra befintliga atomvapen, förbjuda deras användning i krig och samtidigt åstadkomma en internationell kontroll under FN:s ledning av största tänkbara effekt för att hindra kränkningar av ett sådant beslut.

2)    Förenta Staterna motsätter sig beslut om förstöring av atomvapnen och förbud mot deras användning i krig, därför att de vill utnyttja dem i det kalla kriget och ha frihet att bruka dem i ett eventuellt nytt världskrig.

Förenta Staternas förslag till kontrollorgan över världsorganisationen utgör en kränkning av varje folks nationella intressen, syftar till att bevara atombombsmonopolet hos USA och hindra atomenergins utveckling i fredliga värv.

3)    Sverges representanter har i Förenta Nationerna understött den amerikanska ståndpunkten och följaktligen motsatt sig förslaget att förstöra och förbjuda atomvapnen.

Detta är ett av många bevis för att Sverges utrikespolitik dragits in på spår som leder bort från freden och den nationella tryggheten.

Slutord
Även om det hettat i kinderna har denna skrifts författare låtit fakta och utsagor ge sig själva utan att i ordvalet söka uttrycka den förbittring atompolitikernas cynism framkallar. Starka ord kan dock aldrig tävla med fakta, när det gäller att ge en antydan om atomkrigets helvete och graden av brottslighet i en politik som syftar till nya Hiroshima. Ty borde icke bilden av de 244.000 dödsbrända, lemlästade, söndertrasade och brandskadade japanska barnen, kvinnorna och männen i det krigströtta Hiroshima för alltid bränna sig in i medvetandet ?

Det har berättats att den amerikanske flygare, som fällde Hiroshimabomben, omedelbart därefter gick i kloster och att han nu rest till Japan som missionär.

Men president Truman, som lär vara en stor pamp även i sin baptistförsamling, tycks inte ha besvärats av några sådana samvetskval, trots sitt mycket större ansvar för förbrytelserna mot civilbefolkningen i Hiroshima och Nagasaki. Han står även i dag som huvudansvarig för de dödens köpmän, som leker med tanken på ett nytt världskrig och därför motsätter sig förslagen att förstöra atomvapnen och förbjuda deras användning i ett nytt krig. Inte de ödmjukaste böner, inte de mest hatfulla och bittra ord, inte de mest vältaliga vädjanden har kunnat beveka dessa krafter.

För några veckor sedan välsignade det brittiska kyrkomötet med 400 röster mot 3 denna trumanska ståndpunkt att atombomber skall få utnyttjas i krig.

Vilket ansvar har inte de, däribland Sverges regering och dess representanter i Förenta Nationerna, ådragit sig inför historien, som nu avvisat förslagen om förstöring av atom- vapnen, förbud mot deras användning i krig och en världskontroll för att hindra brott mot sådana beslut!

Det är en helig uppgift att väcka folkets samvete och utlösa en opinionsstorm mot dessa spekulanter i massutrotning av storstädernas civilbefolkning.